Så här skrev jag på analog-Pressylta för sju år sedan (16 september 2005):

Igår kväll gick första avsnittet av ’49Up’, den sjunde i serien där Michael Apted sedan 1964 följt ett drygt dussintal människor sedan 7 års ålder och filmat dom vart 7:e år.(Jag tror dom har visats i Sverige också). Totalt gripande samhällshistoria, det är Balzac och det är Dickens och det är Galsworthy och det är… allt.

Vad hände med Tony,den lille rolige East End-killen som inget hellre ville bli än jockey, och som sedan blev taxichaffis? Han har, naturligtvis, villa i Spanien. Spelar golf. En av de stora sociala rörelserna som programmen beskriver är hur det gamla East End har flyttat till Essex. Och naturligtvis säger Tony saker som “Jag är inte alls rasist eller nåt, men East End nuförtiden… Man vill ju leva med sitt eget folk, va?”.

Och så Jackie, hon som vid 21 satt och kedjerökte och var fruktansvärt, plågsamt olycklig över den väg medelklasslivet verkade ha stakat ut åt henne. Och idag: där sitter hon mitt i medelklassmeten, med barn som det går bra för och hästar i stallet och maken och två bilar och… Och man ser på henne att hon inte slutat vara olycklig. Hon säger att det här nog blir det sista programmet hon medverkar i och man vet precis varför: hon orkar inte se tillbaka på vad livet kunde blivit en gång till, om sju år, eller någonsin.

Och en hel del av de ursprungliga medverkande har också hoppat av under årens lopp. I nästa avsnitt får vi reda på vad som hänt med Andrew (hette han väl?), han som dom vid 35-filmningen hittade uppe i högländerna, vilsen och hemlös, och som Apted försiktigt frågade: “Do you fear for your sanity…?”, och det tog en evighet innan han tittade upp och sa ja.

I kväll är det dags för “56 Up“… Det är nästan så jag tvekar om jag ens vågar titta. Nästan, alltså…