Mot den klassiska musiken
Categories: KulturelltMonday, Jun 11, 2012
Rasmus Fleischer har skrivit om detta tidigare, högintressant som vanligt, men ur en något annorlunda synvinkel än min. Jag har väl i alla fall något gemensamt med hans “passionerade ambivalens” gentemot “det långa artonhundratalets” musik, den som vanligtvis går under rubriken “klassisk”.
Jag vill egentligen ta ett steg längre tillbaka, och se det som förunderligt gränsande till oförklarligt hur den klassiska musiken kommit att bli så kanonisk, så dyr och dominerande, så definierande för vad vi kommit att se som essensen av konstnärligt uttryck.
Om man är lite mer generös än Rasmus och räknar “den klassiska perioden” från, säg, Monteverdi till Schoenberg, så har vi lik förbannat att göra med en blott trehundraårig tidsrymd under vilken den västerländska musiken (i allt från polyfoni till instrumentation) tog sin yppersta form.
Men det är en form som är slående i sina expressiva begränsningar: avståndet mellan Schoenberg och Monteverdi är ju nästan ögonblickligt; ytterligheterna i konstmusiken är nära nog incestuöst besläktade. Vilket man sannerligen inte kan säga om vare sig litteraturen eller bildkonsten under samma period.
Det här är förstås ett brutalt kortfattat resonemang. Men frågorna står kvar. Hur blev den klassiska musiken trots detta så dominerande? Varför attraherar den så ofantligt mycket pengar och uppmärksamhet? Varför har vi – utan att deras existens någonsin blir ifrågsasatta – statliga radiokanaler som helt och hållet ägnas denna trehundraåriga parentes?
De materiella förutsättningarna är förstås viktiga, men räcker knappast hela vägen. Exempelvis demokratiseringen av kyrko- och hovmusiken, Händel och folkbildningstraditionen, osv. De bredare kulturella förutsättningarna likaså, till exempel hur central romantiken är för många aspekter av den västerländska samhällsutveklingen, osv.
Jag tycker (återigen som Rasmus) att det finns mer än väl tilltaget utrymme för att kritisera och ifrågasätta konstmusikens dominans, på alla nivåer, materiella såväl som konstnärliga. Hur detta ska gå till i praktiken är däremot en fråga jag tänker lämna öppen.
June 11th, 2012 at 1:02 pm
Doing the omoralisk Wagnerfestival?
June 11th, 2012 at 1:34 pm
Nåt sånt ja…! 😉
June 12th, 2012 at 6:33 pm
Rättelse: Egentligen vet jag inte alls om jag håller med om din text ovan. Det var bara så kul att skriva det där om Wagnerfestivalen , )
Ne, jag är ju stor älskare av en hel del klassiskt, fast jag kan kan avvara Wagner. Tänker dessutom på alla de fabulösa musiker som får sitt levebröd på grund av de där trehundra årens exceptionella skaparkraft. Fine with me!
June 12th, 2012 at 7:47 pm
Det förvånar dig nog inte att jag håller med dig på samtliga punkter – och mer…! Jag är storkonsument av klassisk musik, håller säkert en och en halv symfoniorkester vid liv, eller i åtminstone kaffe och bullar… inte en dag utan Bach…. und so weiter…
Men det hindrar inte att jag kan förvånas och förundras över (1) hur snäv konstmusiken är i fråga om uttrycksrepertoar, och (2) hur dess kulturella dominans – i proportion till dess historiska tillfällighet – kunnat etableras så till den milda grad…
Det där med snävheten finner en parallell i ett ganska vanligt argument från agnostiker vad gäller bildkonst, krasst så det förslår men ändå: “Gud kanske inte existerar, men jösses vilken bra konst religionen har producerat”.
Kontrafaktiskt må det vara, men man kan ju lika gärna argumentera motsatsen, dvs. att bildkonsten (genom religionens dominans fram till – sheeesh – 1600-talet?) snarare hämmats av ett så snävt antal motiv: pietà, kristi lidande, helgonrepertoaren, osv…
Vad hade (inte) en bildkonst fri från kristen dogma kunnat åstadkomma?
June 12th, 2012 at 9:13 pm
Svar på sista frågan: Jeff Koons ; )
June 12th, 2012 at 9:15 pm
That’s below the belt… Rent fusk…
June 12th, 2012 at 9:26 pm
Men faktiskt allvarligare än du tror: Jag anser nämligen att den västerländska konstens rika och individualistiska utveckling har något att göra med övergången från vad ska man säga “strama tyglar” till 1400- och 1500-talens frigörelse, osv med ännu mera frigörelse ända fram till nästan nu. Men att den alldeles lösa friheten till sist inte producerar mer än en och annan Jeef Koons o liknande. Det måste finnas ett tryck ur vilken friheten väller fram— skaparfirheten, annars blir det liksom FÖR lätt, och det är vad man kan se i all möjlig konst idag.
Varsågod; det var svarta bältet ; )
June 12th, 2012 at 9:35 pm
Wow…. du dissar alltså hela den ickereligiösa verklighetstrogenheten, återkomsten till människan, den där måleriska kärleken till vardagen från Giotto via Rembrandt till Ingres och impressionisterna… det är inte “stramt” nog..??!! Men – konst är ju inte bara förmågan att hantera motstånd.
June 12th, 2012 at 9:52 pm
Men hallå, nu läste du mig alldeles fel; jag menar att det tryck målarna kommer ut ur, efter den långa lite rigida traditionen, är just precis en del av den enorma upptäckarlusten hos Chardin, Rembrandt, impressionisterna, expressionisterna osv. Det är i ” övergången från vad ska man säga strama tyglar´´, som jag skriver i kommentaren ovan, när det långvariga religiösa överjaget släpper, som det händer grejer.
Ungefär som med Shakespeare och Calderon och Dostojevskijs stream-of-consciousness avant la lettre.
Vem tar du mig för? En bakåtsträvare. Jag menar: Det intressanta är alltid övergångs faser…när man välter motståndet….Redan Giotto kände sig säkert äventyrlig.
June 12th, 2012 at 10:00 pm
Jag blev väl förblindad av Polens insats mot Ryssland…
Då, Gabrielle, marscherar vi skuldra vid skuldra mot ostramhetens ickereligiösa och grejhändande mänsklighet…
Gott så, tycker jag…
June 12th, 2012 at 10:15 pm
ja, det kan vi göra, som två scouter, fast att den ena är ganska så religiös då ; ) ungefär som Dostojevskij och den andra något mer grejhändande, som Dostojevskij. Olika som bär.
June 17th, 2012 at 12:00 pm
Jag håller inte alls med! För oss som lever i landet Lagom med en stadsminister som stoltserar med att han läst Läckberg, en utrikesminister som diggar Robert Wells och en regering utan kulturminister är det snarast tvärt om. Det är en helvetes massa annat som får ohemult mycket uppmärksamhet. Vi har statliga radiokanaler som bara sänder trams och just nu tävlar TV-kanalerna i att tillfredsställa ett märkligt särintresse. Är det inte match i fopollsfetivalen kan man alltid analysera de senaste pseudohändelserna.
Jag tror du har missat att den klassiska musiken är basen till all annan västerländsk musik. Harmoniken i den enklaste schlagerlåt är den samma som användes för 400-500 år sedan. Bara det att det gjordes på ett mycket mer raffinerat sätt då.
Det går inte att begränsa “den klassiska perioden”. Den pågår fortfarande även om den inte ser lika dan ut.
June 17th, 2012 at 6:31 pm
Om den klassiska musiken är basis till all annan västerländsk musik så måste man ju mena med “klassisk” = “urgammal”, “urmusik” liksom… Det blir för diffust för mig. Vad jag syftade på var mer “konstmusiken” som växte fram ur renässansen och (möjligtvis, diskutabelt) dog tolvtonsdöden för drygt hundra år sen. Det fanns trots allt musik före kyrkomusiken, t.o.m. långt före religionen.
June 18th, 2012 at 5:56 am
Ok. Dur/moll-tonaliteten som växte fram ur de modala skalorna (och från början ansågs vulgär) är basen för den västerländska musiken från ca. 1500-talet. Tolvtonstekninken är en parentes i musikhistorien; en teoribildning som i och för sig innehåller några fantastiska verk (Bergs violinkonsert tex) men som var en återvändsgränd. “Tolvtonsdöden” är närmare självdöd än något annat och har på inget sätt dödat någon annan del av västerlandets konstmusik. Shostakovich och Britten är två bra exempel på det.
Musiken har funnits ungefär lika länge som människan.
Musiken finns för att orden inte räcker till.