Kristoffer Lind (bror till Cecilia, för övrigt) (tror jag) gör tummen ner för brittiska kultursidor, detta i Expressen idag.

“Vilka kultursidor…?” undrar man kanske, eftersom endast Sverige svenska kultursidor har. Bortsett då från Tyskland. Jag menar alltså sidan-fyra-fem-reservaten där där kulturrecensioner jämkas med samhällskritik, debatter och think-pieces, och som ofta fungerar som ett slags oberoende republiker inuti en monarkisk tidningshegemoni.

Jag tror Lind har letat på fel ställe, helt enkelt. Inte har kulturbevakningen skyfflats undan enbart till helgerna. Mitt eget husorgan the Guardian har en helsida varje dag med recensioner av teater, dans, musik. Minst nån gång i veckan får särskilt uppmärksammade uppsättningar en featureplats på inrikessidorna, likadant med böcker.

Jag tror också Lind lite grand har missuppfattat hur brittisk kulturjournalistisk är strukturerad: polemik, think-pieces och debatter är minst lika vanligt förekommande i UK som de är i Sverige, det är bara det att de ofta förläggs till feature-delarna (Comment, G2 och specialbilagor i Guardians fall). Och inte minst till den blomstrande rabatten av veckotidningar, som Lind överhuvudtaget inte nämner: New Statesman, Spectator, Prospect, Standpoint, för att inte tala om TLS och LRB…

Därmed inte sagt att Lind inte kan ha rätt i det att svenska kultursidor håller sig väl i jämförelse. Det tror jag säkert, även om man kan tycka (som jag gör) att enspråkigheten på svenska kultursidor kan bli ganska störande, och att frånvaron av en kvalificerad konservativ kulturströmning brukar resultera i alldeles för mycket skuggboxning bland oss kulturradikaler.