Drömjobbet
Categories: Brittiska medier, Svenska medierThursday, Aug 9, 2012
Det finns ett enda jobb (inom publicistiken, skyndar jag mig att tillägga) som jag skulle åta mig utan någon som helst tvekan, som skulle fått mig att riva upp det engelska kontraktet och flytta till Stockholm i morgon dag, om så till minimumlön och taskiga arbetstider – och det är att gå in och helt göra om dödsrunorsidorna i någon av de två morgontidningarna.
Vilket helt enkelt innebär att kalkera det som Hugh Massingberd gjorde på Daily Telegraph på 1980- och 90-talen: att förvandla halvtråkiga rabblanden av datum, arbetsplatser och stendöda klyschor om umgängeslivet till mer voluminösa, inträngande, saltade och kryddade personporträtt, formellt/litterärt ett slags journalistiska varianter av den biografiska essän.
Ett exempel är dagens runa över Brian Crozier, en något ausgeflippter antikommunist som jag en gång i världen intervjuade för ett radioprogram (se ‘Cock-Up or Conspiracy‘ (pdf))
I brist på den armé av litteratörer som brittiska tidningar kan förlita sig på för sådana här ändamål skulle jag gjort det till en principsak att på frilansbasis hyra in meriterade skribenter som är minst 40 år gamla, dvs. på tok för ålderstigna för att skriva på kultursidorna. Gaget inte överdådigt, men skäligt, för vad som i regel borde vara ett tvådagarsknäck.
Jag kom – för femtielfte gången – att tänka på detta när jag igår och idag bläddrade igenom ett par pappersversioner av Svenskan. Alla dessa hyllningar från arbetskamrater och kolleger, till form och innehåll praktiskt taget utbytbara, snällt och menlöst… vilket slöseri med en helsida (+slaskspalt), det gör riktigt ont i en…
August 9th, 2012 at 7:14 pm
“halvtråkiga rabblanden av datum, arbetsplatser och stendöda klyschor om umgängeslivet” – hrm. Gäller inte bara runor.
Underligt nog finner jag alldeles för mycket sånt just nu i den biografi om Axel Munthe som jag läser. Och då är ändå Jangfeldt en helt igenom klok karakteristiker. Men det är som om biografibördan innebär detta nystande av platser, släktled, herrgårdars liggande vid vilka vatten, uppdrag, mentorer. Ja, det senare må vara hänt. I alla fall; om du vill kan jag skriva en runa om Axel Munthe, med förbundna ögon; ) Fast lite sent påtänkt. Vi får se vad framtiden bär i sitt s.k. sköte.
August 9th, 2012 at 7:26 pm
Absolut, Gabriellle…! Grejen är att göra urvalet runor snävare, men mer demokratiskt, inte bara excentriker och krigshjältar som i Telegraph. Som exempel hade en av de SvD jag läste en (alltför kort) runa om en kvinna som var en av medgrundarna till och eldsjäl i “Tealogerna”, dvs. de som hänvisar till en (pre-jehova) kvinnlig gudabild, osv osv… högintressant, varför inte sätta lite mer kött på benen, lite mer ambitiöst…? Ack nej… SvD-runorna är ofta som Jeffrey Myers enastående biografi över Wyndham Lewis, enastående därför att han lyckas med konststycket att göra Lewis liv och gärning… boring… Och att göra Lewis boring kräver fanimej nån slags expertis…
August 9th, 2012 at 7:51 pm
Ja. Ne. Men mej har det gett tillgång till den okända gåvan “skumma”.
August 10th, 2012 at 4:19 pm
Ahndorils roman om Bergman (“Regissören”) var ett liknande konststycke – förvånansvärt tråkig med tanke på råmaterialet.
August 11th, 2012 at 8:42 pm
Håkan; vi kunde inte vara mer eniga – tror jag ska blogga in min kortrecension av den boken. Bara på pin ki.