Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Facit: 40 år i osvenskheten

Tuesday, Aug 28, 2012

I början av november är det fyrtio år sen jag kom till London för första och sista gången. Visserligen blev det lite hattande fram och tillbaka de första åren, för på den tiden fick man ju spela turistvisumschack med Home Office, sex månader åt gången. Dessutom tjänade jag av nio månader på Volvo Torslandaverken 1974-75, havande med min debutroman, som föddes fem år senare. Men det var i London, från den stunden för fyra decennier sedan, jag hade mina grejer, det var det som var det viktiga: böcker, vinterkängor, LP-skivor, gitarr, och min själ.

Den tiden på året – slutet oktober, början november – är fortfarande min favorittid därför att det är när London är som mest “London”. Och det är ju liksom det som är poängen, citationstecknen. Löven ligger gula och blanka på regnvåta trottoarer. Det ligger drivor kvar av höstens äppelskörd i lådorna utanför speceriaffärerna: Cox’s, Braeburns, Russets. Det luktar bränt papper i luften av alla smällarna, ungarna ropar efter “Penny for the Guy!” utanför t-banestationerna. Och någon vecka senare är det dags för Remembrance Sunday, denna alldeles genuina (lärde jag mig till slut) allvarstid.

London är ju specialist på att leva upp till ens förväntningar, vilka de än råkar vara. Det är ett gammalt beprövat trick den använder sig av när vi oprövade kommer och tittar på den.

Det luktade också annorlunda på den tiden, särskilt på senhösten och vintern. Det berodde mest på att folk fortfarande eldade med kol, trots att förbudet vid det laget var rätt heltäckande över både centrum och utliggande områden. Och man kunde fortfarande köpa peat i speceriaffärerna, bricketter av irländsk bränntorv, vars lukt för mig är den man känner just efter att historien slått ett vingslag. Ärtsoppesmogen fanns ju inte mer, men dimmorna var vanligare än de är nu, ibland riktiga solförmörkelser som tänder gatlyktorna och gör småfåglar galna.

Nå, det jag just skrivit härovan är den exakta anledningen att jag kastade idén överbord om att skriva en längre text för publicering. Sånt här 25-öresnostalgiskt dravel är ju ingen behjälpt av, minst av allt ryska avantgardister och svältande barn i Indien. Men inte bara därför. Historien är helt enkelt inte intressant nog. Det är faktiskt lite märkligt, men en bit av mig – den är inte särskilt stor, men det är den biten som sitter med facit i hand – en liten bit av mig ångrar att jag bosatte mig i London, eller närmare bestämt ångrar att jag stannade så länge, att det blev så permanent. Varför?

Det är liksom journalisten som finns kvar i mig som får svara: därför att det som hänt i Sverige de senaste fyrtio åren framstår som oändligt mycket mer intressant än det som hänt i Storbritannien. Om man plockar den bredaste av penslar ur Gevaliaburken för att måla en bild av England sedan 1972 så är det ju till alldeles övervägande del en historia om decline: tillbakagång och förfall, nedmontering och misär. Det är en historia vars definition är den politiska, ekonomiska och sociala katastrof som var Margaret Thatchers elva år vid makten, och om vilken det bästa man kan säga är att det i alla fall handlade om managed decline… (ha-bloody-ha)

Rent parentetiskt, om man nödvändigtvis är ute efter en rent politisk förklaring till Londonkravallerna i fjol (och en del blir ju aldrig nöjda förrän de hittat en) så finns den minst långsökta just där, i en av Thatcher instigerad och numera institutionaliserad process of disenfranchisement (sv?) av hela sektorer av det brittiska samhället, från emblematiska kolgruvearbetare till lika emblematiska ensamstående mammor. Det känns uppriktigt sagt bittert att ha behövt leva igenom de åren, och att ha sett förödelsen på nära håll (när jag var lokalpolitiskt mer aktiv). Vi förtjänade bättre.

Jag tror inte min bild av Sveriges utveckling under samma år är så särskilt rosenfärgad, inte med Palmemordet och dess chockerande eftermäle, inte med de apatiska barnen och Thomas Quick, och så vidare, och så vidare. Men om man får använda en lika bred pensel så framstår det ändå som en historia om… ja, om framsteg, om en serie återupptäckter och nyupptäckter, till och med om en slags hoppfullhet. Jag kan höra ett flertal sarkastiska skratt i bakgrunden medan jag skriver detta, men jag väljer för tillfället att ignorera dem. Sverige har blivit ett imponerande ställe.

Faktum är, jag tror det i mycket har att göra med att Sverige är ett land i näranog perfekt fysisk storlek. Det är för stort för att  vara snörpmynt och småstadsaktigt bourgeois som Danmark och Holland, men inte stort nog för att gå miste om idén om genuin, kreativ lösningsinriktad kollektivitet i både teorin och praktiken, som är fallet i Storbritannien. Ett annat ord för “lösningsinriktad” är ju pragmatisk, och den svenska pragmatismen har förstås sina mörka sidor (se ovan) och de förtjänar att undersökas.

Men ändå… Jag skrev om detta rätt nyligen: pragmatismen – dvs. den politiska elitens beslut om vad som tjänar nationen bäst – kan å ena sidan producera en upplyst lagstiftning om homosexualitet och å andra sidan kastrera dom som inte passar in i bilden. Och för att inte göra detta alltför långrandigt, det är till slut “bilden” – dvs. självbilden – som är kruxet vad gäller Sverige. Det handlar om hur bilden förändrades på 70-talet när vi kunde se vårt land “utifrån” och individualisera det i Björn Borg (vars baslinjespel var svenskhetens väsen: tålmodigt, vältränat, slightly boring, till slut segrande), liksom med Abba och Ingemar Stenmark. Hur bilden förmörkades med Palmemordet på 80-talet. Hur den manipulerades med symbiosen nöjes-TV/kvällspress på 90-talet. Et cetera.

Och inte minst: hur man genomgått fasansfulla konvulsioner under samtliga fyra decennier i det halvstatliga psykodrama som är historien om “Sverigebilden”. Bortsett från Israel finns det inget annat land i världen som är lika nojigt om hur det ser ut för utomstående, och det är en pinsamhet vi borde gjort oss av med för mycket, mycket länge sedan.

Men ändå… Det sitter en ung man på ett fik i Göteborg och grejar franska servrar åt den egyptiska våren. Någon organiserar en Zombie Walk på en söndag – fritidszombies! – det är bara så jävla väl genomtänkt… Vi pröjsar under 30 år hela ANC:s exilorganisation i Luanda så att apartheid till slut kan besegras. Det sitter folk i Kiruna som kan allt om rymden ovanför dem. Vi har hade människor som Lars-Göran Nilsson, som bara ville göra nytta och utnämnde sig själv till Vaclav Havels chaufför under sammetsrevolutionen. Vi har deckarförfattare som skriver som höräfsor och säljer multum, men vi har också demokratiska diktare som Tomas Tranströmer som ständigt bjuder en att hålla med honom om att så och så förhåller det sig.

Och här och var, allt oftare, allt mer självklart, har vi börjat skita i vad omvärlden tycker om oss. Vi har väl i och för sig lika långt kvar till den drogliberala arbetarrepubliken som alla andra, men i väntan på den tycker jag Sverige utgör ett ganska förmånligt erbjudande för en rastlös själ.

37 Responses to “Facit: 40 år i osvenskheten”

  1. Tack för en lysande text som speglar såväl utanförskapet som innanförskapet i förhållande till Sverige.

    Gör en bok av detta. Jag lovar att ställa mig i förköpskön på Adlibris!

    Vi bör aldrig glömma att det 1993-95 fanns en myndighet som hette “Styrelsen för Sverigebilden”. Den dog lyckligtvis innan den hann ställa till med en rejäl personalfest.

  2. Ojojoj.
    Vad gäller London och England får jag ju tro på ditt ord. Att det i stort sett bara blivit sämre.
    Å andra sidan är åtminstone jag född och uppvuxen i en svensk miljö som i alla tonarter lovprisade England. Det var mina anglofila föräldrar och deras vänner. Man åkte till London och andra ställen, man läste böcker på engelska, man tog efter engelska vanor och käkade lemon curd och besk apelsinmarmelad, ju beskare desto bättre var det. Man beundrade Churchill och WWII ur mer eller mindre engelskt perspektiv var ett givet samtalsämne.
    Nalle Puh var referens, liksom de där smådjuren i gräset, Alice i Underlandet, ja, hela den engelska litteraturen var liksom lika svensk som den svenska.
    Tyskland, Frankrike och resten av Europa var PERIFER. England var grejen. Och det fortsatte ju. Bowie, punken och rocken, även min generation blev på sitt sätt anglofil.
    Hela den grejen tycker jag fö hänger kvar i svenskarnas själar. Alla de här journalisterna som klär sig i tweed och ÄLSKAR den engelska odda överklassen. Skriver jättepratiga böcker om den. Och alla som läser de där böckerna och tror att det är höjden av klass, liksom.
    I den svenska självbilden ingår ett (beundrande) förhållande till England, än idag, skulle jag vilja påstå.

    Och då är vi inne på det som också för mig är the star of the pudel (jag vet, fel). Den svenska självbilden gör landet outhärdligt, åtminstone ibland. Dels nojjan med den, visst. Men också den faktiska bilden. Om det nu är den som återspeglas i media och utrikespolitik.
    Likaså väldigt irriterande med hela detta daltande med svenskheten.

    Nu måste jag skriva ett eget inlägg, känner jag. Men tack för en bra text. Själv firar jag i år 20-årsjubileum utanför Svea Rikes gränser.
    Kanske ska ta fasta på det och tota ihop något i samma stil som din här…

  3. Håller med Torsten: Här har du din bok!

    Gillar det där flytet du har mellan olika nivåer, mellan små och stora fakta, mellan Glücklich och Allvar.

    En parentes bara: Även jag och min fösta sambo eldade med brickets i kökspisen. Svensk torv, gissar jag – som Endast Svenska Torvmyrar Haver. Åkte förbi dem allihop på vägen ned genom GamSverige.

  4. Jag reser på mig och deltar i de stående ovationerna. Och från min halländska horisont (en horisont som tål ett livslångt betraktande) tror jag att landet är på rätt väg om vi, som du skriver, skiter i vad omvärlden tycker om oss (hur stor del av omvärlden bryr sig ö h t?) och nöjer oss med att vara “ett ganska förmånligt erbjudande för en rastlös själ.” Vad kan man mer begära?

  5. Tack för kommentarer! Torsten och Gabrielle: det är inte alls otänkbart med en bok som berör de här ämnena, men i så fall möjligtvis skönlitterärt… Karin: jag ser fram emot din version av l’etoile de la caniche, som jag hädanefter alltid ska kalla det. Lennart: ja, och Polarpriset verkar emblematiskt i det sammanhanget: glappet mellan svensk uppmärksamhet och internationell brist på d:o är slående…

  6. Olov Hyllienmark
    August 28th, 2012 at 6:52 pm

    Zombiemarschen var visserligen i lördags. Och den var ballare förra året när den kom som en överraskning.

  7. Så effekten förtas en del, kanske… Rubriken: “Zombies invade town, as expected…” Om två år: “Stockholms stad välkomnar levande döda! Please register online”. Om fyra år: “Statsminister Reinfelt hälsar zombies välkomna till huvudstaden” Om sex år: “Zombies vinner Polarpriset!”

  8. Och Reinfelt sjunger: Plastic People, oh baby now, your such a Drag-Zombie…

  9. Olov Hyllienmark
    August 28th, 2012 at 9:15 pm

    Zactly!

  10. Lysande skrivet. I rätt händer är 25-öresnostalgin trots allt den ädlaste genren. Själv kan jag för lite om de båda länder som jämförs ovan för att ta ställning. Men jag tror som Karin: England har ju alltid varit den enda förebilden, den enda måttstocken, kanske inte för Sverige och för svenskarna – men för en förkrossande majoritet av den lilla elit som tagit på sig uppgiften att offentligt gestalta självbilden. Det är lite ironiskt, du beskriver ett land på dekis och ett annat som färdas i motsatt riktning – och det senare beundrar det förra kopiöst. Kanske har det med en viss geografisk isolation att göra. Ett reellt örike och ett inbillat örike. Kontinenten Europa belägen i ett annat stjärnsystem. Hursomhelst, jag ser också fram emot Boken.

  11. Tack för mycket intressant text. En spegling av två länder. Och du ångrar skriver du… Hm, jag kan ångra (lite i alla fall) att jag bott här i Sverige hela livet bortsett från en höst i Rom för förfärligt länge sen och en höst i Tours för ännu längre sen. Det kan kännas ensidigt, inkrökt, brist på perspektiv. Samtidigt är ju Sverige mitt land och svenskan mitt språk där jag är mest hemma.
    Och Sverige som anglofilt – ja, så är det väl tänker jag och minns mina morföräldrar som läste Agatha Christie, Tre män i en båt (Jerome K. Jerome) och beundrade Churchill. Samtidigt finns ett klart och starkt frankofilt inslag med mina egna föräldrar. Frankrike är mitt andra hemland, brukade jag säga som ung. Men jag har ju för fasiken aldrig bott i Frankrike (utom den där hösten) så jag vet egentligen ingenting!
    Mycket intressant är det som sagt att läsa såväl dina som Karins (Paris) ut- och inblickar.

  12. Visst är Sverige ingrott anglofilt, vänt både mot England och USA men sällan mot ‘kontinenten’. TV (med textning!) och populärkultur har hjälpt till stort, men det handlar också om något halvmedvetet behov av att distansera sig från det oroliga Europa, särskilt från Tyskland; jag undrar om inte det behovet till och med är äldre än 1933. Kejsartyskland måste ibland ha känts påträngande för hundra år sedan medan England i princip aldrig i nyare tid har kunnat ses som ett hot mot Sverige.

  13. Jag får väl ta på mig rollen som den som förstör den trevliga stämningen, men jag håller inte med om den förhållandevis positiva bild av Sverige du ger här.

    “Decline” är ett ord som passar lika bra här som i Storbritannien.

    Jag ser ett land helt utan framtidstro, med växande fattigdomsklyftor och växande konflikter. Det värsta för ett samhälle är inte att ha konflikter – konflikter är väl ofrånkomliga – utan att inte kunna tala öppet och hederligt om dem. Hos oss är det allt mer så här: sina fiender pratar man inte med. Den inställningen leder till ett land som spricker sönder i ett antal grupper som vägrar kommunicera med varandra.

    Den snabba nedgången har fått mig att undra: var det där som gjorde Sverige så speciellt något mer än en högkonjunktur? Så länge ekonomin går bra och alla får det bättre är det lätt att vara generös och tolerant; men det är inte då de goda principerna prövas. De prövas när det blir svårt. Den prövningen kan jag inte se att vi har klarat särskilt väl.

  14. Magnus och Gabrielle RW: Det anglofila arvet i Sverige är jag förstås nära bekant med, jag är väl ett barn av det, som de flesta andra (Dickens, för jösse namn…) Men jag undrar dessutom hur många engelsmän som också är produkter av det anglofila…!

    Håkan: Du ska ha tack för att du bidrog med den kommentar jag väntade på ända från det ögonblick jag började skriva texten. Det problematiska med det jag skrev (en av många saker kanske) är penselns bredhet när jag målade de två bilderna. Vi kommer liksom inte vidare utan att börja detaljera, vilket vi alltid kan göra vid tillfälle, och då kan du säkert få rätt i mycket av vad du säger. Det ligger ju trots allt i sakens natur att jag också är djupt okunnig om Sverige, i synnerhet sådana strukturella fenomen du nämner…
    En “bred” historisk poäng bara: jag tror det enbart skulle varit högkonjunkturen som gjort Sverige speciellt om den s.a.s. hade varit speciell för oss. Vilket den förstås inte var. De bredare/djupare historiska, politiska och – gubevars – ideologiska faktorerna går väl knappast att bortse från…?

  15. Breda penslar ska man inte vara rädd för att använda, jag har själv gjort mig skyldig till rätt många breda penseldrag och tänker göra mig skyldig till några till!

    Högkonjunkturen och “de goda åren” var naturligtvis gemensam för hela västvärlden. Det är därför Tony Judts “Ill fares the land” (skriven ur hans brittisk-amerikanska perspektiv) har så mycket att säga även en svensk läsare om välfärdsstatens uppgång och fall. Jag skrev det mest för att jag själv har börjat undra: vad var det som var så speciellt med oss, egentligen? Var det något mer än en högkonjunktur? Om det var något mer borde det väl inte ha kollapsat vid första ekonomiska motgång? Det var inget krig eller katastrof som gjorde slut på folkhemmet. Det räckte med att det blåste lite snålt ett tag. Och vad var det då värt?

  16. Men, intressant nog… Det där är inte historien som den presenteras utifrån. Först då att Sverige – famously – lät banker gå under och satte skulder inom staket, och kom ut ur bankkrisen någorlunda hälsosamt. Sedan att Sverige inte är så insnärjt in finanskapitalism som andra länder, särskilt UK – men här pratar jag nonsens, för det är inte mitt bord, det erkänner jag gärna. Men intrycket man fått de senaste åren är att folkhemmet självdog snarare än mördades i en mörk reaktionär gränd, men att Sverige trots det fortfarande har RÅD att debattera dagspolitiska spörsmål som här och annorstädes skulle legat långt, långt ner på agendan – karensdagar, boräntor, välfärdens pynt, inte dess underliggande struktur… Det är fantastiskt slående när man läser (seriös) politisk journalistik, till exempel, i båda länderna, hur Sverige fortfarande FÖR DET MESTA (med Odd Engströms ord) “ordnar med blomkrukorna på fönsterkarmen” medan de flesta andra har fullt upp med att hålla kåken i upprätt ställning för att grunden har gett vika (thank you Mrs T…). Och om jag har rätt i den iakttagelsen, så tycker jag det är oerhört beundransvärt, borgerlig regering eller ej. Glöm heller inte att “folkhemmet” som idé var en viktig del av anledningen att många ville folkhemifrån på den tiden… me included!

  17. Jo, men den där blomkruksdiskussionen ser i de senaste årens Sverige ut som något som förs för syns skull, den anses (av både s, LO och m) höra till spelet men ingen av parterna *tror* riktigt på dess betydelse annat än som markörer, ingen för den med något större driv eller stringens. Den är bara en del av manuset, ungefär som att man orkar diskutera krognotor och kräftskivor med mördarinstinkt, därför att de snabbt kan översättas i kronor och ören, men inte lägen där ett statsråd eller en verkschef har visat sig inkompetent på jobbet..

    Det var påfallande både inför 2006 års val och det senaste att de här frågorna om *var* man ska lägga nivåer i sjukförsäkringar eller arbetslöshetssatsningar, vem som ska betala och vilka mål som egentligen är rimliga att ha – de frågorna behandlades i sak närmast med en axelryckning, det fanns inte mycket till precis diskussion om dem. “60 eller 75 procents,ersättning, vad faderullan spelar det för roll – det vikltiga är väl att det skapas jobb?” sade man på allianssidan 2005-6 och några sådana regler kom man väl heller aldrig överens om, trots att man utlovade ett enat program. Ändå ägde båda de här valen rum i skuggan av en inrotad massarbetslöshet där många hade anledning att konkret diskutera jobb, a-kassa, sjukförsäkringar, konjunkturer och klimat på jobbet, men den diskussionen fick aldrig riktigt fäste.

    Möjligen bet den till när man kom nära inpå valdagen men inte ens då var det partierna själva som drev på – det var snarare LO och Aftonbladet som drev frågorna om sjukförsäkringen och dess kriterier, Fas 3 och vem som egentligen ska få bedöma arbetskapacitet. Skatter, miljö, pensioner och försvar har också varit icke-frågor där den större bilden i princip aldrig komer upp på bordet. Det mesta behandlas som om en expeditionsministär styrde landet. Europafrågor ska vi inte tala om…

    Jag håller med Håkan om att det finns ett diskursivt svart hål här, man (de olika “eliterna” och andra) vill helt enkelt inte föra någon diskussion annat än inom den egna supporterklubben och i längden är det en mycket farlig inställning; den tål inga större påfrestningar om de varar ett tag. Tron på politik som ett antal gemensamma projekt där man tar något slags ansvar tillsammans, diskuterar dem kritiskt men tar ansvar, kollapsade under 90-talets kris; efter det har vi haft kameral pro-formapolitik och slogans. Det är kanske lika cyniskt, eller värre, i England men jag uppfattar dock att man (ibland?) är mera beredd att öppet diskutera en större bild där.

  18. Förtydligande: Allianspartierna kom vad jag minns aldrig slutligt överens om några procentnivåer på a-kassa eller sjukförsäkring i förh till tidigare lön/inkomst *före* valet 2006, trots att man utlovade den sortens enighet – och att den ju borde varit en grundbult i deras valmanifest. Efter valet kom man givetvis överens, men det gick inte lätt och det förefaller tydligt att nedmonteringen av a-kassan och av fackets positioner ofta har utförts enligt principen “två steg framåt för att ta ett steg tillbaka och ett åt sidan”. Man kan undra i vilket annat land en koalition av fyra oppositionspartier hade kommit undan med den sortens vaghet på en central punkt i sitt program under en lång och hård valkampanj. Kampanjen började ju i praktiken redan typ sommaren 2005.

  19. Är 7.3% verkligen “inrotad massarbetslöshet”?

  20. Jag menar, missförstå mig rätt… Jag är ju för jösse namn inte nån försvarare av Sveriges status quo, eller regeringspolitik eller annat… men från en utanförståndpunkt verkar de svenska problemen mer *hanterbara* än annorstädes… och det är en liten men ändå delseger mot eländets entropi…

  21. Gunnar, hur många som räknas som formellt eller “de facto” arbetslösa” beror ju i hög grad av statistiken och dess finesser. Att köra på Arbetsförmedlingens egna definitioner är meningslöst, både i Sverige och England, dessa är bara gjorda för att ge intryck av att en framgångsrik kamp för sysselsättning och kvalitetshöjning pågår och drivs av myndigheterna. Många som formellt är listade som “sysselsatta” är i själva verket helt arbetslösa (i väntan på någon åtgärd etc), många har helt slutat söka jobb eller studerar vidare därför att det åtminstone besparar dem att behöva ha med myndigheterna att göra så länge.

    Den reella siffran på arbetslöshet i betydelsen personer 18-65 år som skulle kunna arbeta heltid, som inte är självförsörjande på egen lön och som antingen söker jobb eller skulle göra det om de såg det som en realistisk möjlighet att komma vidare den vägen, den ligger nog snarare uppåt 12-15% (både nu och 2006, men jag har inte gjort nån detaljerad analys av alla tillgängliga data). Och då tar jag mig friheten att räkna in de flesta som befinner sig i nån AMS-åtgärd (och inte är vid dålig hälsa) som arbetslösa; åtgärden är nästan aldrig deras verkliga val.

  22. Utan att låtsas veta mer än någon annan om de här sakerna och länderna ifråga – tror jag mig med bestämdhet minnas att den gode Wilkinson, han som undersökt hur ett samhälles allmänna välmåga står i relation till jämlikhet och inte-alltför-stora-klyftor, har rankat Sverige betydligt högre på sin välmående-lista, än England.

    Kolla upp det den som gitter. Jag gör det inte ikväll.
    I övrigt är jag tvärsäker på hur mycket av en nedåtgående spiral som vissa somliga orsakat i Sverige, men vi har liksom en studsmatta kvar under oss, för att bruka en gymnastikmetafor.

  23. Det är klart att Sverige (ännu?) inte har den sorts stora, helt utslagna underklass som man har på sina håll i städerna i Midlands. och jag tror att folkhälsan här är litet bättre överlag, än så länge. Men det förs knappt någon debatt alls med litet go och ambition i om vad man faktiskt kan göra för att undvika att skutan driver åt det hållet, om framtiden. Där känns Sverige i nuläget ganska ökenmässigt.

    Vi kanske är ett för litet land, men framförallt verkar självbilden ha krympt flera mått.

  24. Kan tillägga att jag röstade blankt i 2006 års riksdagsval; inget av blockalternativen eller ens partierna verkade trovärdiga. Det är enda gången jag blankröstat till riksdagen. Så visst var Perssons gäng sönderregerat och arrogant, men Alliansen tycktes inte heller erbjuda något vettigt eller hederligt alternativ.

    Jag håller med om att den svenska modellen på ett sätt självdog, men orsakerna är dunkla. Kanske urbaniseringen gick alltför långt: det är inte en modell som kan väntas fungera väl om allt som är av vikt händer i tre storstadsregioner och det allra mesta av detta i Stockholm. Upplägget förutsätter på något sätt att regionerna ute i landet förblir levande och vitala.

  25. “folkhemmet självdog snarare än mördades i en mörk reaktionär gränd…”

    Jo. Och just det gör mig skeptisk till hela folkhemsnostalgin som alla från socialdemokrater till sverigedemokrater kör med: vad var det värt om det kunde självdö så lätt?

    Och jag tror att vi också borde ägna oss mer åt att diskutera (och försvara) grunden i ett rättvist samhälle, om vi inte vill ägna oss åt att arrangera blomkrukorna på fönsterbrädan i ett kollapsande hus.

    Gunnar: vad var det som gjorde att du inte stod ut när folkhemmet var som bäst? Det skulle jag gärna höra mer om!

  26. Håkan: Vad folkhemmet hade att göra med min “flykt” – och här kanske vi råkat på själva l’etoile de la caniche – var att det var så invåtvänt och självgott, så sig-själv-nog, så hermetiskt tillslutet, och jag tror däri ligger dessutom en del av förklaringen till att inte bara studentrevolten utan malmfälten och de vilda strejkerna blev så intensiva och nästan våldsamma affärer, så “djupt kända” vad gäller motivationen hos dom som deltog (något som tog många med förvåning, faktiskt…). Möjligen kan alltså folkhemmets självdöd ha något med inte bara ekonomiska faktorer att göra, utan också en ökad medvetenhet om internationella dimensioner, om sammanhang och “contingencies”, om förmågan att “se sig själv som tredje person” (Kristeva?), alltså de förändringar i självbilden under följande decennier som jag skrev om i texten… Nå, detta som spekulationer…

  27. (För övrigt: en av de första “chinks in the armour” hos den där hermetiska tillslutenheten var faktiskt Jan Myrdals film “Myglaren” nån gång på 60-talet…credit where it’s due)

  28. Det kanske är skillnad på “folkhemmet” och “den svenska modellen” i vid mening. Den senare uppfattar jag mera som något aktivt, framåtsyftande och ett uttryck för en medveten hållning till politik, samhälle och omvärld (ävem om den i betydelsen Saltsjöbadssystemet främst varit ett uttryck för att värna om fackets och företagens intressen). “Folkhemmet” som koncept känns mera nersuttet och visst hade det tydliga insulära drag.

    Så det är möjligen så att utomlands var det olika grupper och personer som beundrade dessa två koncept/tankemoln? Palme, Feldt, Fälldin och makarna Myrdal t ex uppfattar jag mera som representanter för den svenska modellen (i vid mening) än för just folkhemmet. Och man kan tänka sig att modellen hade kunnat överleva och uppgraderas även om folkhemmet – den mysiga men kvava monokulturen – glidit ner i historiens slukhål. Nu blev det dock inte så, tycks det.

  29. Jag tror du har rätt i den distinktionen, Magnus. Den svenska modellen kanske man kan se som det långvariga teknokratiska projekt som byggde det mer kortvariga folkhemmet.

  30. Två saker (ach mein gott hoppas jag slipper debattera detta – har inte tid) : Fälldin tog över Folkhemmets själ vid kärnkraftsvalet (år? Ach mein gott) – från teknokraterna. Sen drog han det i långbänk. Under tiden blev hemma alltmer borta i och med den stora övergången till kollektiv barnuppfostran, som Sverige väl drivit längst i världen.

    Jag tror 38 teknokratiska strukturella frågor är skitviktiga, men också utkastandet av alltför unga ungar i rotationen “pedagogiskt barnhem”. Nu väntar ni er en längre analys, men njet, detta är och förblir en antydning: Sverige – ett bra eller dåligt Barnhem?

  31. Lägesrapport från Sverige, skriven av en polis:

    http://www.newsmill.se/artikel/2012/08/30/polishatet-i-segregerade-f-rorter-sp-rar-ur

  32. Om dagis på 80-talet kan jag sjunga en visa. Jag jämförde väl lite orättvist med det jag kunnat iaktta i Paris under min tid där.
    Gud, om jag hade Gabis eller Gunnars språktalang, skulle jag skriva en roman om det.

  33. Malou: Talang? Vad är det? Viktigast är energi/eld. Du kan, jag kan, alla vackra flickor kan. Och i alla fall jag är intresserad av vad du såg…tänkte. Har du en text om det?

  34. Gabi, du vet vad jag menar.. Nej, jag har ingen text, men jag har material till en lång sådan.. Har du förresten några egna erfarenheter i ämnet? Det lät så.

  35. Jobbade med barn och ungdom i ung ålder. Gjorde en radioserie om barns behov och villkor. That´s it! Hojta när du har en text!

  36. Den skulle bli allför grym.. jag avstår..

  37. […] Thatchers skull, utan mer för hennes Dasein, hennes there-ness. För att hon så kom att dominera de år jag levt här, och att det inte nödvändigtvis behövde blivit så. (En cyniker skrev häromdagen att om det […]

Leave a Reply

Links






Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004