En av de viktigaste anledningarna till att jag inte är polis eller spion till yrket är mer eller mindre samma anledning som varför Peter Cooks gruvarbetare aldrig blev domare: “I never ‘ad the Latin”… 

Jag förstår mig inte på språkbruket, framför allt vitsen med att använda ordet “hemlig”. Brittiska MI6 heter egentligen SIS, vilket står för Secret Intelligence Service. Det gör även den australiska motsvarigheten, liksom den amerikanska parapolisen USSS. Historiskt har vi förstås också Geheime Staatspolizei. För att inte tala om Hemliga Sjuan.

Det finns ju två vägar att gå i benämningen av organisationer som är hemliga och/eller handskas med hemlig information. (Det var faktiskt inte så länge sedan MI6:s existens inte ens erkändes i officiella sammanhang). Den ena är då att dölja sig bakom mer eller mindre intetsägande namn, som ‘Nationella Säkerhetsrådet’ eller ‘Informationsbyrån’ eller ‘Inhämtning Birger’ eller ‘Anderssons Import & Export’. Den andra vägen är då att “skylta med hemligheten”, och det är just denna oxymoron jag inte begriper mig på.

Leszek Kolakowski skrev en gång om östeuropeisk/sovjetisk propaganda att affischerna och parollerna man såg överallt hade en helt annan funktion än den till ytan synbara. Både propagandans producenter och dess konsumenter visste båda alltför väl att ingen någonsin trodde på budskapet. Propagandans funktion var i stället att tjäna som påminnelser om status quo, de bokstaverade den kommunistiska ordningen, de fungerade som “fängelsegaller”, med Kolakowskis ord.

Det kan vara samma propagandamekanismer på gång här. Alternativet är att det helt enkelt återspeglar det faktum att detta i mycket rör sig om pojkklubbar (fast då pojkklubbar med vapenlicenser). För “intelligence”, varken bokstavligt eller bildligt, ser man ju inte mycket spår av hos det här gänget. Den stackars jäveln som åkte fast i Moskva nyligen, med peruker och osynligt bläck och medlemskort i Hemliga Sjuan, är ju illustration nog.