Mera dikt i baljan, boys…
Categories: KulturelltFriday, Sep 27, 2013
Oh, puleeeze… Den brittiska nationen har valt sin favoritdikt. Eller ja, radioprogrammet med önskedikter Poetry Please har gjort en genomgång av önskemålen sedan 1979 och kommit fram till att vinnaren är Robert Frosts ‘Stopping by Woods on a Snowy Evening‘, med inalles 17 uppläsningar.
Därpå följer mer eller mindre de gamla väntade – dock (tackom och lovom) ingen Kiplings ‘If’ så långt ögat når – alltså mest rimmat tankefläsk om medelålders kärlek och vakuumpackad pastoral: Brownings ‘How Do I Love Thee’, Dylan Thomas ‘Fern Hill’, Marvells ‘To His Coy Mistress’. Enda utropstecknet sätter jag, kanske, vid numro 7 på listan, Willies 116:e.
Vilken dikt skulle toppat en svensk lista? Och då menar jag inte att efterlysa läsarnas favoritdikter, utan något sjufalt värre: vilken skulle den allmänt poesiintresserade populasen valt? ‘Tomten’…? Tranströmer? De bristande knopparnas Boye?
(En stund senare:) Herrejösses, här hittade jag ju en lista på svenska favoriter! Och den är ju inte så pjåkig, när Fröding och Södergran dominerar… En styck Strindberg, och inte en fyrtiotalist överhuvudtaget. Not bad.
September 27th, 2013 at 9:41 am
Trevliga listor att botanisera bland. Men nog verkar den svenska listan litet egendomlig? Måste vara ett skevt urval av respondenter om jag säger så.
“His Coy Mistress” får mig obönhörligen att tänka på Tom Lehrers “When You Are Old and Grey”.
http://www.youtube.com/watch?v=8NOZH0y7VxE
September 27th, 2013 at 9:53 am
Ja, den där svenska listan verkar väl “klickbaserad”, så det kanske överväger med Fröding och Södergran eftersom årskurs 9 fick dem i hemläxa någon gång nyligen…
September 27th, 2013 at 10:11 am
Jag misstänker att Frödings tätplats med Strövtåg i hembygden med dubbelt så många läsningar som tvåan beror på Mando Diao…
September 27th, 2013 at 10:24 am
Men beror Frosts tätplats i så fall på “Telefon”, den där thrillern där slutraderna ur hans dikt fungerar som trigger för ryska ‘sovance agenter’ i USA?
September 27th, 2013 at 2:00 pm
Williams 116 är umbärlig, som så mkt av barockvirtuositeten.
Men ta 109 eller 147, så är ingen mer omistlig.
September 27th, 2013 at 5:20 pm
Avsaknaden av 40-talister, Gullberg, Sonnevi eller ens Anders Frostensson (som nog har satt djupare avtryck i folkminnet när det gäller poesi än vad litteraturkritiker inser) beror väl på att poeter som avlidit efter Boye inte kan läggas ut fritt på nätet idag.
Lagerkvists “Det är vackrast när det skymmer” och “Det kom ett brev”, Martinsons “Kock på pepparskepp”, Taubes “Änglamark” och “Nocturne” Lindegrens “Arioso” och “Vid havet”, Dagermans “Varning för hunden” och Setterlinds “Döden tänkte jag mig så” skulle nog kunna kvala in på en svensk lista. Liksom naturligtvis Idas sommarvisa, Vem kan man lita på och Du ska va’ President..
September 27th, 2013 at 5:36 pm
…och “Det skulle vara du”, och Sverige, en vintersaga, och ett par styckna Lars Gustafsson. Lugn, Åkesson, och varför inte – en Tidholmare?
September 27th, 2013 at 6:25 pm
Lasse O’Månssons version av Lagerkvist var “Det är mackrast när det skymmer”… Varför är inte Lasse O’ lagerbladad folkhjälte med statyer på alla torg? Bara hans juldevis “Tindra med ögonen, barnjävel” räcker ju.
September 27th, 2013 at 7:29 pm
Jag befarar att en svensk lista skulle toppas av Karin Boyes “I rörelse”, inte minst för att den har adopterats av just Rörelsen. Det är ju en av hennes mer outhärdliga jopphejdihejda-dikter. Olof Lagercrantz har tagit heder och ära av Boye och dissekerat hennes renhetslängtan i en essä som finns publicerad i Fågelropet ur dimman, om jag inte missminner mig. Rekommenderas. Har man väl läst den kan man aldrig mer njuta av hennes dikter.
September 28th, 2013 at 7:47 am
Då får vi avhålla oss från att läsa den, Bengt! 😉
September 28th, 2013 at 9:46 am
Det finns väl knappast någon författare eller kulturpersonlighet som inte Lagercrantz har huggit i ryggen så det är inte mycket att gå efter. Boye kan jag fnysa åt på egen hand utan hjälp av lismande skallerormar..
Jag gillar Magnus lista med ett stort undantag: Taube är en av min stora idoler men just”Änglamark” anser jag vara ett pinsamt misstag och snudd på pekoral. Som vi vet var det ett beställningsarbete och skulle innehålla ordet “Änglamark”. Man kan se hur Taube vrider och vänder på sig men han behövde ju pengarna. “Låt dom få leva, dom är ju så sköna”. “Sluta att utrota skogarnas alla djur” – vad är det? Då är vi långt borta från t.ex. “och skulle det så vara” eller Colla Bellas höjd eller Rönnerdals drömmar om liguriska skonaren Elena.
F.ö.tycker jag att filmen “Äppelkriget” hur präglad av Tage D:s genialiska humor den än är också är ett populistiskt övertramp. Det är ju ingen konst att vinna poäng på budskapet att vi skall rädda miljön (numera klimatet) (eller att det skall vara fred på jorden o.dyl) men var är utmaningen? Vem skall säga emot? Då tycker jag att t.ex. “Släpp fångarna loss” var ett bättre inlägg i samhällsdebatten.
Dixi et salvavi animan meam. Om jag säger så.
September 28th, 2013 at 12:16 pm
Bengt: Jag säger bara ett ord: Fragancia!
(Sjöngs av snart 80-årig Sven- Bertil med utmärkt timbre, häromkvällen. )
September 28th, 2013 at 12:55 pm
Ja Bengt, visst stämmer det att Äppelkriget låg exakt rätt i tiden och den lever nog i hög grad på sin charm. Nu är det så länge sen jag såg den sist att omdömen får vara, men “Släpp fångarne loss” är definitivt en höjdpunkt i Svenska Ords filmskapande. Säker, dubbelbottnad, snyggt iscensatt, med massor av elegant inprickade visuella och verbala gags och ofta helt obetalbart tillbakalutade eller putslustiga sätt att leverera replikerna från alla de ledande aktörerna – som när Tage myndigt säger “Erkänn att du är dålig på att ljuga”. 😉 Samtidigt som filmens flöde verkligen känns spontant.
Sonnevis “Klangernas bok” skulle jag nog kalla för en av de mest helgjutna diktsamlingar vi har sett i Sverige de senaste sextio åren, och den innehåller flera dikter som jag tror på som framtida klassiker. Till exempel den som börjar “Allt som har ett värde”.
September 28th, 2013 at 5:54 pm
Håller med Bengt till fullo om Taube, kunde inte sagt det bättre själv… Men hur långt ska man gå för att förlåta sådana övertramp? Som trogna läsare vet anser jag t.ex. att Roddan får göra hur många Great American Songbooks han vill: att ha producerat de fyra majestätiska Mercuryalbumen 1969-72 förlåter allt. Utom pedofili och folkmord, kanske.
September 28th, 2013 at 6:38 pm
For the record: min lista i replik #6 var just sådana dikter som jag kan tänka mig skulle landa på en lista över “Svenska folkets mest älskade”. Jag håller med om att Änglamark inte är betydande poesi, och när det gäller Lindegren skulle jag nog säga att “Den infrusne” och “De döda” är betydligt större dikter än Arioso.