Jag står på Brushfield Street, bredbent, fattig, ursinnig, mitt i alltsammans. Med ena handen och ena örat försöker jag prata en parkeringsvakt till rätta. Han är sena fyrtioårslådern, har inga ansiktsuttryck, tills jag säger till honom att han kommer att dö av fruktansvärda smärtor i helvetet, så långt bort från allting som är vackert och normalt och kristet att inte ens Jesus kan höra honom skrika, så långt ner, så långt borta kommer han att befinna sig, om han nu skulle ge mig en p-bot bara för att jag råkar lasta just då, i tio minuter, varken mer eller mindre… Är du villig att ta den chansen, min vän…? Vill du riskera det?

Med andra örat och med andra handen pratar jag med Paul i New York och försöker redigera en text som bara finns på den mobil jag just då håller till mitt högra öra, med min högra hand, och som jag då alltså inte kan titta på eller redigera utan att sluta prata med Paul. Jag försöker komma ihåg texten, för jag skrev den bara två timmar tidigare… Och Paul säger, “Just det! Just det!” Och jag svarar, “Du har slutversionen om två timmar”. Hoppas jag. Och just då kommer Sally ut för att ta sig en cigg, och hon ropar till mig, “Hallo gorgeous!” Men just då passerar förbi henne en jättesnygg ung dam, som tror att Sally menade henne som “gorgeous”, och ger Sally ett jättesmil… Men Sally säger, “Sorry, girl, I meant him…”.

Med tredje örat och tredje handen log jag mot Sally. Jag hittade en vinkel, och vilade inuti den.