Vo Nguyen Giaps död vid 102 års ålder härförleden (Telegraphs runa, Guardians) har lett till en del intressanta tolkningsvarianter av “Röde Napoleons” historiska och militära betydelse.

En del vill se honom som jämförbar med Wellington och Rommel (jag har själv aldrig riktigt förstått Wellingtons genialitet: hans claim to military fame var väl snarast preussiskt och hette Blücher i efternamn?) Andra vill hellre se Giap som i princip en suveränt skicklig materialförvaltare, och en brutalt kallblodig sådan: han hade inga som helst samvetskval vad gällde att offra tusentals och åter tusentals mannar.

Slaget om Dien Bien Phu 1954 var, enligt den senare uppfattningen, ett typiskt uttryck för Giaps begränsade talanger: om fransmännen valde att stationera alla sina färska fallskärmstrupper nere i en dalgång, vad annat hade en vettig generalissimo att göra än att – som Fitzcarraldo med båten – hugga upp stigar i djungeln, hyva upp allt sitt tunga artilleri på de omgivande kullarna, och sedan börja skjuta?

Här kommer lite mer historierevision, för övrigt… (I det följande har jag hämtat en del uppgifter ur den här LRB-texten [betal]).

Det är lätt för “oss som var med på den tiden” att springa iväg med idén att Nordvietnam och FNL militärt besegrade den amerikanska Goliat, en missupfattning som ofta förstärks av scenerna från Saigon i april 1975. Så var det emellertid inte. Den nordvietnamesiska strategin bestod i själva verket av en lång serie misslyckanden, och den slutliga segern kom mer via diplomatin än något annat.

Det går tillbaka på att Le Duan satt fast i sitt rigida militära tänkande (Le Duan och Le Duc Tho var de egentliga starka männen i Nordvietnam från mitten av sextiotalet och framåt; Ho hade blivit en portalfigur, Giap en fördetting).

Le Duan var för otålig för Maos “utdragna krig“, och föredrog i stället ta sig an fienden i stora offensiver på  landsbygden, i den säkra förvissningen att städerna skulle resa sig i uppror när segern närmade sig, som dag följer på natt: strategin kallades ibland “GO-GU” (General Offensive and General Uprising).

Tre gånger försökte han, och tre gånger misslyckades det: den stora offensiven 1964; den legendariska Tetoffensiven 1968; och våroffensiven 1972. Folket i Sydvietnams städer rörde sig inte ur fläcken. (Tetoffensiven imponerande dock på amerikanerna: ett år senare satte Parisförhandlingarna igång).

Det är just den historien man också ofta hör när man talar med någon av de många vietnamesiska flyktingar som bor i den här delen av London. Lika mycket som man befarade en kommunistisk regim i Syd, så alienerades t.o.m. motståndare mot USA:s krig av Nords ideologiska blindhet och arrogans.