Det här är lite svårt att skriva om (svårt som i komplicerat) därför att jag skriver som patscher, som det heter i schack, som amatör… Det har idag visats, i ett antal släppta dokument, att britterna hade en systematisk policy att bränna 90% av dokumenten som hade med imperiet att göra.

Dessa brasor flammade som mest intensivt under 50- och 60-talen, när imperiet höll på att avvecklas. Och den benhårda kategoriseringen av dokumenten hade inget annat ursprung än att dölja rasismen och våldet. Och rasismen och våldet en gång till. Och rasismen och våldet en gång till.

Det är ensastående läsning. Kategorin “DG” (som i “Deputy Governor”) fick sparas men bara läsas av britter av “europeisk härkomst”… I vad som då var Northern Rhodesia beordrades man att bränna “all papers which are likely to be interpreted, either reasonably or by malice, as indicating racial prejudice or religious bias on the part of Her Majesty’s government”.

(Och då ska man tillägga att utrikesministeriet fortfarande hemlighåller tusentals imperiedokument, och de bryter antagligen mot lagen i detta)

Det är här det blir lite komplicerat, för det gäller historiskt perspektiv. Jag har alltid haft den uppfattningen – och jag är helt villig att bli motbevisad om detta – att nazisterna i krigets slutskede i det stora hela inte brände (tillräckligt med) dokument för att dölja sina brott. Det var ju bl.a. därför Raul Hilberg kunde spåra avgångs- och ankomsttider för vartenda ett av tågen, och så vidare.

Britternas brasor tändes i princip ett decennium-plus senare. Hade de lärt sig den tyska läxan…?

Allt det här kompliceras ytterligare av att vi vet att miljontals dokument också brann i andra världskrigets slutskede, ingen tvekan om det. Men vad som kan vara värt att beakta är det här med skuld och arkiv.

Det har ofta sagts (som mest melodramatiskt i Goldhagen om dödsmarscherna) att de som deltog i utplåningen av judar ända in i det sista ansåg att de agerade rätt och rättvist, så varför då bränna papper? Vi har inget att dölja. Alltså det som efter kriget utmynnade i en mycket vanlig föreställning att visst var det brutalt att agera så mot judarna, men… they started it…!  Nazismen, menade man, var reaktion, inte aktion.

Det finns inga grader i helvetet. Det är på de allra flesta vis meningslöst att jämföra brutaliteter. Det blir till slut sorgen som bara överväldigar en.