Jag hade ett voiceoverjobb idag i Ashford, Surrey (till skillnad från Ashford, Kent) (tacka gudarna att jag upptäckte misstaget i tid…) (sheeesh…!) och fick en lift tillbaka till stan av gamla polaren, v-o-kollegan Clara Andersson: rolig människa, suverän bilförare, och genial skådespelare.

Från Earl’s Court tog jag då 74:ans buss hemåt, den som paddlar sig ner för denna Luleälv av skitneon, flamsglitter och nyrikt tatterdemalion som är Knightsbridge och Harrods och Prada-dahling… Rikt är alltid vulgärt, och det är en sanning Marx aldrig vågade vidröra (Karl, alltså) därför att han aldrig tänkte färdigt tanken om kreditkort.

Jag kom till slut hem, till busshållplatsen vid Ockenden Road. Jag postade brevet jag tänkt posta sedan i morse, i en brevlåda som verkar förfärligt oanvänd, outnyttjad… Men historien tröstar mig med att “en öppen brevlåda måste tömmas”: därav postens privilegium. Frimärket är den medalj som kommer att pryda våra kavajuppslag i revolutionens gryning.

Om man tar sig igenom dagarna så hittar man alltid små framsteg, och förstås små bakslag. Man kan bokstavligen se hyacinten växa. Man kan bokstavligen se en tom plastkasse bli vansinnig i blåsten. Inget av detta bör emellertid hindra en från att göra gott, lösa korsord eller skriva böcker.