Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Vad är det vi har förlorat?

Categories: Uncategorized
Thursday, Feb 20, 2014

Jag skyller på Gabrielle för detta. Det var hons fel.

15 Responses to “Vad är det vi har förlorat?”

  1. Undrar om det är en liten Maj-Britt Nilsson som står där och ler?
    Och en annan sak: Inspicienten. Han/Hon hade inte en bra dag. Den har satt en död krukväxt i händerna på gullebarnet.

    Eller fanns det en mening också i detta? Man fördjupar sig.

  2. Om nu händelsevis någon mindre sofistikerad läsare skulle hitta hit tänker h/h säkert: vilket sentimental joller från forntiden! Men rannsaka er hjärtan: vad gör er lyckligare, blommorna eller “avitji”, “miss lee”, “oscar sade” etc.? Var ärliga!

    Fram för alla bra saker och ner med alla dåliga!

  3. Gabrielle: Jag tror om någon kan få krukväxten att blomma igen så är det väl vår lilla vän i rullstolen… ack ja…

  4. Jag tycker om din rubrik, Gunnar: För något är det.

    Ja Bengt: Förutom denna sången då Paul Desmond. Sen tar det stopp i underhållningskulturen ; )

  5. Vi har i alla fall inte förlorat förmågan att spela in filmer som Rännstensungar. Den gjordes i en ny version 1974, med Cornelis, Anita Lindblom, Monica Z…. http://www.imdb.com/title/tt0072105/?ref_=fn_al_tt_1

  6. Ditt tidsspan är rätt så generöst Gunnar: 1974 är numera 40 år sen. Bara så du vet.

  7. Åke Hodell skrev filmmanuset, byggt på hans egen pjäs. Spännande tjugo år, anar man, mellan ”Rännstensungar” och mästerverk som ”igevär” och ”General Bussig”.
    http://www.youtube.com/watch?v=jYFsYVpTnIo
    http://www.youtube.com/watch?v=QgZVQs2IYZM

  8. Det känns som en slags kulturellt freudiansk felläsning, att när jag såg din kommentar om den nyare versionen av Rännstensungar, så missade jag ordet “inte” och läste “Vi har i alla fall förlorat förmågan att…” Och jag kunde fylla i: ett program som Lasse Åbergs Trazan-Apanson-serie med dess loja tonträff och oväntade kast från djungel till spexig rockmusik, det vore otänkbart (och omöjligt att göra) idag, Och inte bara för att monopol-tv är dead and gone, själva den där nojsande oskuldsfullheten är också borta, ironin har tagit över.

    Det sägs att Bröderna Lejonhjärta ska bli ny storfilm. Klart att man kan göra mer övertygande drakar på vita duken idag än vad Olle Hellbom kunde få till med sin fyra meter långa modell, men frågan är om en ny lindorm räcker för att motivera en ny filmversion, när alla i målgruppen ändå redan har sett “Hobbit”…

  9. Vi småglin lyssnar just nu på Everything Is AWESOME!!! när vi vill bli lite extra uppåt. Man kan aldrig få för mycket av vare sig Lego eller Devo.

    (Vad gäller lejonhjärtat tror jag väl iofs inte att man valt Alfredsson, Ajvide Lindquist eller för den delen van Hoytema om man ville filma ett par barnskådisar mot en grön vägg i några veckor… jag är optimistisk.)

  10. Vi kan naturligtvis ta på oss våra postmoderna satirglasögon och hånfullt betrakta forna generationers vältrande i sliskig sentimentalitet.

    Men vi kan också se med våra egna ögon och tänka på att filmen spelades in i en tid då polio och annan skit härjade och människor behövde uppfinna strategier för att stå ut med det.

    Själv blev jag alldeles tagen av att se kontexten i vilken denna för mig välkända sång hade uppstått. Det handlar ju om coping – att acceptera de begränsningar som livet givits av ett oblitt öde. Hon kan inte springa och rulla tunnband i backarna eller dansa med mustaschprydda löjtnanter på bal. Men hon kan sitta som Ferdinand under sin korkek och lukta på blommorna.

    Einmal Lebt ich, wie Götter, und mehr bedarfs nicht.

  11. För min del är det nog varken glasögon eller hånfullhet, Olle. Min fråga i rubriken är mångtydig, visserligen, men den kan också tolkas ocyniskt. Samtiden såg säkert den här scenen – och filmen – som sentimental, “but in a good way”. Om den halten av sympati gått förlorad kanske vi förlorat något med den.

    Dessutom kommer påminnelsen om låten dels från Gabrielles post, men också från den kontext i vilken jag nyligen läste Zarembas bok om steriliseringarna. I den stora, stora värld av rättsmedicinska ingrepp som tösen sjunger i tycker jag hennes sång låter både hoppfull och djupt oroande på samma gång.

  12. Min rant var inte avsedd för någon här på bloggen, utan snarare ett allmän veklagan av typen ”o tempera o mores”.

  13. Jo, det vet jag, jag försökte också bara reda ut mina egna tankar… Jävligt snyggt tyskt citat, för övrigt… Rilke? Merkel?

  14. Vill man vara cynisk är det väl nästan lättare att ge sig på den senaste remaken, “den föräldralösa flickan är här ett flyktingbarn från Afrika och konstnären har blivit en rockmusiker” (den fick iofs en massa guldbaggar, fast det kan man ju också vara cynisk över).

    (fast faller inte originalets “den lilla rullstolsbundna flickan ska vara nöjd med vad hon ges men låt oss alla kämpa för att hon ska bli normal igen” ren och skär ableism? kanske borde se om den..)

    Hölderlin, för övrigt.

  15. (eh, menade “i kategorin ren och skär ableism?” och “eller minns jag fel. kanske borde se om den..”)

Archives



Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004