Jesse Winchester, som har gått och dött vid 69 års ålder, kommer för evigt att förknippas med ordet bittersweet. Det är väl en ganska rättvis beskrivning, egentligen, om man lyssnar på hans sånger, och hans sätt att framföra dem. Bitterljuv är ju ofta bara ett annat sätt att säga sentimental, en känslosamhet helt renons på ironier: “…if we’re treading on thin ice / then we might as well dance“… och sånt…

Men anledningen till detta är egentligen mer bitter än ljuv: att hans tidiga löfte, i alla fall vad gäller berömmelsen, aldrig kunde infrias. Han levde som draft dodger i Kanada och kunde alltså inte turnera i USA förrän Carters amnesti. Det var för sent, han fick aldrig det stora genombrott han annars säkert skulle fått. Och när han väl kunde turnera i sitt hemland kändes det heller inte rätt, enligt vad runan berättar.

Amerikanska desertörers och draft dodgers förhållande till sitt hemland var en komplicerad och vemodig aspekt av deras exil. Larry T, som deserterade från Tyskland, integrerade sig snabbt och så gott som hundraprocentigt i det svenska samhället. Men en gång åkte han till Kanada och promenerade över gränsen några kilometer, bara för att kunna säga sig ha varit hemma igen, en slags långfingersalut till de omständigheter som format hans liv.

Stevie M deserterade från Vietnam, via Japan, och lärde sig antagligen inte mer än tretton-fjorton svenska ord allt som allt. Heroinet blev ett substitut för ett hemland han saknade vilt och vårdslöst, så mycket mer för att han aldrig kunde åka tillbaka, amnestier eller ej. Han kom från en liten skithåla i Tennessee där man satt ett pris på hans huvud, bokstavligen, för att han vanärat dem. Stevie var den enda människa jag nånsin känt som det var skottpengar på.

Jesse Winchester spelade en gång på Dingwalls i Camden Town, av alla ställen, det var mitten av 1970-talet. Niema, som jag då bodde hos, kände honom väl och efteråt åkte vi hem och lyssnade på Firesign Theatre hela natten. Jesse W hade aldrig hört dem, blev helt begeistrad, och jag förstår liksom varför: något mer “amerikanskt” och”samtida/sjuttiotal” än Firesign Theatre får man väl leta efter. Han kände sig hemma.