Av Perry Anderson ska man läsa allt man kommer över, enligt min mening. I LRB skriver han ofta långa, informativa essäer om den inrikespolitiska dynamiken i länder som Indien, Brasilien, Frankrike. I senaste numret handlar det om Italien, vars inrikespolitik hos utomstående så ofta “höjer ögonbrynen så till den milda grad att de slutar som hår som reser sig i nacken” (© G. Pettersson). Inte minst har texten en viss relevans i dessa Europavaltider. Anderson avslutar med observationen att Italien inte är, som klyschan så gärna vill få oss att tro, “en anomali inom Europa. Den är snarare ett koncentrat av det”. Lång men givande läsning.