Jag går inte ofta på konferenser, men i morgon ska det bli av: “Journalism in the age of mass surveillance: Safeguarding journalists and their sources” (program och bakgrundsmaterial här). Det ska bli intressant, hoppas jag. Så många aspekter av pressfriheten har ju problematiserats, milt uttryckt, av Snowdens avslöjanden, inte minst då källskyddet.

På tal om Snowden är det värt att läsa George Packers porträtt i New Yorker av Laura Poitras, dokumentärfilmaren som jämte Greenwald var en av de första inblandade i Snowdens avhopp och avslöjanden i fjol. Hon gör väl inte ett helt och hållet sympatiskt intryck – hon verkar otroligt “självabsorberad”, som det heter, hon behöver liksom komma ut i friska luften mycket mer – men varför skulle hon å andra sidan göra det? Och hennes film får man förstås försöka se.

Welcome to WordPress. This is your first post. Edit or delete it, then start blogging!

Pankaj Mishra har jag nämnt förut som en absolut oumbärlig skribent i frågor som rör västerlandet och vad han själv kallar the non-west, vad gäller allt från makro- till mikrofrågor, både historiskt och i samtiden. Idag skriver han en lång essä i The G om den brustna västerländska modellen, om verkligheter och illusioner, om sekventiell historiesyn, och så vidare. Mycket intressant, väl värt en stunds läsning.

England slog San Marino med 5-0 i Europakvalet och lyckades samtidigt se fullkomligt mediokra ut. Labour leder över de konservativa med 7% i senaste opinionsundersökningen och lyckas samtidigt se fullkomligt mediokra ut.

Ukip var på vippen att ta en ursäker Labourvalkrets i senaste fyllnadsvalen i torsdags, det skilde 617 röster jämfört med en tidigare Labourmajoritet på 20,000.

Ukip vann samtidigt i Clacton i Essex och har nu sin första parlamentsledamot i toryavhopparen Douglas Carswell, men det var väntat och Nigel Farage betraktar snarare nästan-segern i Labours heartlands som mer signifikativ. Och inte undra på det.

Och hur reagerar då Ed Miliband? “Tuffare regler för invandrare“… Det är så till den milda grad förutsägbart att man nästan kan spekulera att det kommer ha rakt motsatt effekt på de väljare man avser att nå: “dom gamla vanliga tomma löftena,” liksom…

Av Patrick Modiano har jag bara läst De yttre boulevarderna (1974). Men den var bra.

PS: På tal om vilket. Om du hette Vilgot Sjöman, om året var 1995, om du just gjort färdigt en film om Alfred Nobel och bestämt dig för att använda hans namn i titeln, vilket hade du då valt – “Alfred” eller “Nobel”? Ähem…

Slavoj Zizek hade en webchat med Guardians läsare idag, och fick bl.a. frågan “Stravinsky or Schoenberg?” Det ligger en hel del i hans svar, syns det mig…

Of course, this question probably refers to Adorno’s book of philosophy on new music. And I agree with it totally. I am against Stravinsky, for Schoenberg. I think that when we get a breakthrough in art, like with Schoenberg, we always get then accompanying it, a figure like Stravinsky. Renormalising the breakthrough. Cutting off the subversive edge of the breakthrough. And I think again the same goes for other arts, for example, in modern painting, it would have been Picasso vs Braque. I think Picasso is Stravinsky in painting, with his eclecticism, while Georges Braque is the thorough modernist ascetism. Even in literature, although the homology is not perfect, I’m tempted to say Joyce vs Beckett. Joyce is I think too bright for his own good. It’s too pretentious in this encyclopaedic approach, like using all languages in Finnegan’s Wake; the true genius is for me Samuel Beckett. If I were to choose one novel of the 20th century, it’s his Unnameable. I think that the three absolute masters of 20th century literature are Beckett, Kafka and the Russian Andrei Platonov. If you put the three of them together, I’m ready to burn, sacrifice all other books just to keep these three. I think even much of high modernist writing is overrated. For example, if I were to choose between Virginia Woolf and Daphne du Maurier, I would immediately choose du Maurier. We shouldn’t be afraid to admit this.

Orson Welles regisserade ‘Moby Dick’ på scenen en gång på sextiotalet. Det är genrep, skådespelaren Gordon Jackson kliver fram och utbryter i det berömda “Call me Ishmael…” Vid vilket Orson Welles avbryter nerifrån parketten och ropar, “If a man answers, hang up…!”

Källa: An Audience with Kenneth Williams.

Den alltid läsvärde Carsten Jensen skriver om danskarna och kriget i DN idag. En del av hans resonemang påminner om en artikel om historielösheten som jag skrev i AB för tjugo år sedan (pdf-version här), om än från helt andra utgångspunkter: nämligen att själva krigsdeltagandet blir ett bevis på en nations historiska autenticitet. Här ett utdrag (men läs gärna hela texten, den är skitbra!):

Min tioåring håller på med ett projekt om andra världskriget i skolan och undrade vad han skulle välja för särskilt ämne. Jag föreslog att han skulle fråga mormor vad som hände nere i Portsmouth under kriget och sedan sätta ihop någon slags “My Family at War”. Sagt och gjort, Joe ställde sina frågor och mormor berättade: om ödeläggelsen efter bombningen 1941, om sin pappa som mönstrat på i flottan efter Münchenkrisen, om arbetet på sjukhuset och hur hon träffade morfar, som låg inne med tbc. Ibland, när hon pratade om släkt och vänner som gått förlorade, höll inte rösten riktigt.

Det var ett par allvarsamma och värdefulla timmar. Historien kom till liv och fick konturer, det förgångna tog gestalt. På hemvägen pratade vi om Sverige under kriget och det är klart, hur jag än försökte – februarikrisen, permittenttågen, göteborgstrafiken – så blev det naturligtvis inte riktigt lika händelserikt och dramatiskt. Men det märkliga, det perversa, var att jag samtidigt fick en svag känsla av besvikelse, nästan av att behöva ursäkta mig å Sveriges vägnar.

Vad är det för bisarr och morbid reflex som gör att man tycker den brittiska erfarenheten är mer historisk? Och därför på sätt och vis av en helt annan kvalitet, om inte rent av dignitet? Det är lätt att vara cynisk om Sverige under andra världskriget, och det mestadels med all rätt. Många engelsmän ur den generationen betraktar fortfarande Sverige med ohöljt förakt; men det finns också de som uttrycker ett mått av genuin beundran, som ser “en svår balansgång” där andra ser opportunism och som räknar våra räddade liv där andra räknar våra krigsprofiter.

Det här går utöver anklagelserna om vårt vacklande inför nazismen, för i det sammanhanget är Sverige sannerligen inte unikt. Det har i stället nästan kommit att framstå som om vi, genom att stå utanför kriget, också ställde oss utanför historien och att vi med “historieåret” på sätt och vis tagit första steget tillbaka. Därav de hetsiga fanfarerna.

Det har blivit lite tunt med inlägg på sistone, och det beror förstås på att annat jobb kommit emellan. Jag har för tillfället lagt på is planerna på att få ut mina gamla böcker som POD och ebok, för strulet är överjävligt och Publit.se håller dessutom på att “rulla ut” en helt ny version av sin tjänst… Tålamod är mitt mellannamn, men vafan…

Under tiden har jag fått ett ryck och börjat skriva på den länge planerade Londonboken. Jag har stommen till ett kapitelsynopsis och tre-fyra längre texter som börjar ta form. Det ska handla om upplopp och underklassen, förorterna och gruppsex, marknader och affärer, mat och dryck, sprit och droger, intervjuer och porträtt. Arbetstiteln är “London : Antiguiden”. Har ni några andra ämnen att föreslå, så gör gärna det.

Volvoannonsen, där jag bidrar med tre naggande goda fraser, har fått ett utmärkt bemötande i fackpressen. Enligt uppgift ska den visas i sex-sju länder i slutet på året och i UK i början av 2015. Min agent, den bedårande Simone, har just förhandlat fram en deal som gör mig, om inte rik, så i alla fall bekväm under vinterhalvåret. Till våren blir det väl att gå på gatan igen. Easy, but not cheap, som man säger.