Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Å andra sidan…

Friday, Jan 2, 2015

Å andra sidan har vi det här med Astrid Lindgren.

Jag såg ett par av dokumentärfilmerna som gick på teve under mellandagarna, och läste de mer eller mindre ordagranna referaten i kvällstidningarna dagen efter. Och samma sak har, eftertryckligen, hänt igen, nämligen att jag känner ett vagt men bestämt obehag när det gäller Astrid Lindgren.

Jag var på vippen att säga att det ligger något ‘sinistert’ över henne, men det vore en överdrift. Att jag känner ‘obehag’ räcker. Och jag vet ärligt talat inte varför, det är det jag ska försöka bena ut.

Astrid Lindgrens böcker spelar för det första ingen särskilt viktig roll i mitt liv. Mer av en händelse än något annat, tror jag, läste jag inga andra böcker av henne än Mästerdetektiven Blomkvist när jag var liten (jag tror jag sommarlånade dem på biblioteket en gång). Pippi Långstrump läste jag för första och enda gången i skolan, och var kanske då lite för gammal, och lite för kille, för att ta den till mig.

Likadant när ‘Vi på Saltkråkan’ kom på teve 1964, som väl utgjorde Lindgrens stora mediala genombrott. Jag var tretton och tittade förstås på den, men den angick mig inte tillnärmelsevis lika mycket som t.ex. ‘Hemsöborna’ med Allan Edwall gjorde två år senare, inte ens medräknat det faktum att det (i det hänseendet) är en rätt stor skillnad mellan 13 och 15 års ålder.

(Fotnot: Inte bara hennes ‘mediala genombrott’: jag vågar spekulera att Saltkråkan gjorde Astrid Lindgren till “Astrid Lindgren”. It created the brand, för att vara lite onödigt cynisk, dvs att hennes kulturella persona i Sverige idag är lika mycket teve- och filmbaserad som den har med böcker att göra.)

Hur som haver, spola framåt tjugo-plus år och jag kom inte ens på tanken att Astrid Lindgren borde utgöra en del av min sons uppväxt – till skillnad från Mumintrollen, som var obligatoriska. Det var alltså inte ett medvetet val, utan ett omedvetet. Hon spelade ingen roll i mitt liv, fram tills för sådär tio-femton år sen.

Det var inget speciellt som hände, utom att jag tyckte konsensus kring hennes oantastliga storhet – hennes landsfarmorskap – började kännas lite tryckande, som hettan strax före åskvädret. Jag hittade inte ens antydan till kritik. Jag tyckte då och tycker nu, när hennes storhet är slutgiltigt sakramenterad, att oantastlighet är en olycka att drabba någon, särskilt en författare, och särskilt en författare med ett sådant starkt samhällskritiskt engagemang som hon trots allt hade.

Det kanske handlar om just detta att hon var everything to everyone. Hon var den antifascistiska rörelsens hängslegreppande krutgumma, lika mycket som hon var (och förblev) Timbrohögerns Princess Leia efter Pomperipossa. I sina dagböcker under kriget är hon nästan profetiskt neutral i sitt fördömande av bägge de två jätteödlorna, nazismen och kommunismen. Återigen lite cyniskt: hade hon planerat en kulturell karriär i efterkrigssverige, att nå sin kulmen på 2000-talet, kunde hon knappast gjort det bättre.

Vidare. Hon var i mycket (och inte helt ofrivilligt kanske) upphovet till den militanta sentimentalisering av barn och barndomen som numera verkar ingå i svenskt DNA, samtidigt som hon klart insåg att det inte alls låg något “gåtfullt” hos detta “folk”, tvärtom: med Patricia Highsmiths ord (en författarinna som inte är helt olik Astrid Lindgren när man tänker på det…) är barn “druckna dvärgar”, minipsykopater som Pippi som vi ömsom daltar med, ömsom pryglar halvt ihjäl för att de inte ska pinka på isfahanen och tömma våra bankkonton, innan ännu fler barn blivit gjorda.

Det är en klyscha att många av Lindgrens figurer har en ventilerande funktion i både våra barnsliga och våra vuxna medvetanden. Pippi skulle inte ens nått två rader in på första kapitlet om hon funnits i verkligheten, det hade Barnavårdsnämnden och polisen sett till. Men hennes frihet är ju inte bara utmanande och provokativ, den är aggressiv till sitt väsen, kanske t.o.m. reaktionär, dvs motsatsen till det samförstånd och de framsteg som i längden vilar på Tommy och Annikas sköra axlar. Vi, som de, måste veta var gränserna går, annars kaos.

Jag drar ett tillfälligt streck här, och inväntar eventuella kommentarer. Även om jag inte lyckats bena ut särskilt mycket, så kvarstår känslan av att Astrid Lindgren – eller snarare Astrid Lindgrens plats i det svenska medvetandet – är en långt ifrån oproblemaktisk historia. Att göra henne mindre oantastlig kanske vore att göra henne en postum tjänst.

9 Responses to “Å andra sidan…”

  1. Det är nog ganska typiskt för kulten kring författare idag att de ska sentimentaliseras, kanterna och motsättningarna ska slätas ut. En hyllad författare får inte vara farlig och obekväm för “oss”, möjligen för kufar och skurkar i den samtida såpoperan.

    Tittar man på kommentarerna i DN kring deras stora tio-i-toppomröstning – där Lindgren och barnkulturen ju dominerade hela toppfältet – alltså tidningens egna presentations. och hyllningstexter och Björn Wimans sammanfattningar, så framträder en annan tidstypisk trend (och som säkert också passar väldigt bra ihop med varumärket Astrid, eller för den delen med Vilhelm Moberg, den ende riktigt tunge klassiske författare som tog sig in bland de tio översta). De här “stora verken” beskrivs nästan genomgående med att författarna, musikerna, filmarna, skådespelarna har lyssnat in vad som redan fanns ute i verkligheten, har skrapat fram vad som låg halvt öppet i råmaterialet – folkmusik,dagligt liv, lekar, julritualer, familjegnabb, folklig historia. De har känt igen, tvättat fram, berättat något som redan fanns där, i princip kunde vem som helst ha gjort det. Konst och kultur som förädlat dagligt liv, som peppad biografi eller putsad anekdot – den där dimensionen att konstskapande och kultur beror av tankar och medvetet konstruerande, av aktiva estetiska val eller av impulser från annan konst (“finkultur”) är reducerad till det minsta möjliga. Kultur ska man uppenbart inte ta till sig med hjälp av tankar utan med känslor och igenkänning, och gärna i grupp: “att tänka med hjärtat och känna med hjärnan” som Wiman skriver i en löslig aforism.

    Om inte Pippi hade funnits hade svenskarna förmodligen uppfunnit henne, heter det. Jan Johanssons fäbdojazz är en avlyssning av något som redan fanns i folklåtarna, underförstått inte en kreativ omgörning eller fusion med något helt annat. Fucking Åmål är en bra film på grund av sitt absoluta gehör för samtidens markörer och för hur folk talar och uppträder: aha? Fanny och Alexander får sin styrka rakt ur Ingmar Bergmans barndomsminnen och eftersom alla vi svenskar kan känna igen julfirande och släkter av den här arten (jaså verkligen, hur realistiskt är Ekdahlarnas julfirande – och deras normer – egentligen, särskilt om det äger rum kring 1908?). Att filmen också har förebilder hos Strindberg, Ibsen och E T A Hoffmann blir närmast pinsamt…Och Johan Hilton sammanfattar programmatiskt apropå Jonas Gardells roman-/tv-serie: “. Det finns en sak som förenar nästan alla epokgörande romaner. Frågan som inställer sig i läsarens huvud: varför har inte det här gjorts förut? Ämnet har ju så länge legat i öppen dager?”

    Det som gör en klassiker tycks vara att ingen vettig människa kan säga emot den när den väl står där publicerad; kraften kommer till 90% från något som redan fanns ute i verkligheten. Att DN inte riktigt trivs med genier eller formella nydanare visste man, men eh, det här tänket är mer än en aning av uppdaterad biedermeier.

  2. Ja, Astrid Lindgrens persona är fascinerande (till skillnad från såväl verket som personen frestas man säga), men den säger förstås ganska lite om henne och mycket om svenskarna. Av det lilla jag läst av henne, så uppfattar jag en ganska naiv önskan om att kunna dela upp världen i ont och gott som hennes centrala budskap, samtidigt som frånvaron av organiserad religion är påfallande. (Givetvis finns en hel osympatiska typer där man kan tillämpa sociala förklaringsmodeller från, typ 1960.) Och det är väl kärnan i “det svenska”, en slags sekulär väckelsetro där det goda är gott, det onda är ont men där gud är frånvarande och konflikter alltid kan lösas bara viljan är god.

  3. En utmärkt minianalys, syns det mig!

  4. Hejja på er å greynewhair tillika.
    Måhända har ni inte tänkt på att AL alltid tagit den svages parti… Att hon dessutom alltid värnat om de utsatta samt konsekvent satt de med mindre say i samtliga frågor, före de pompöst stormagade, oavsett vilka epoletter de har beklätt sig med.
    Så: mig syns det som om den utmärkta analysen vore att alla de våra minsta borde ha minst en av hennes kaliber i släkten.
    Vilket naturligtvis inte på något sätt skulle göra just henne till en “stor” författare- men som tur är har hon ju alldeles själv tillverkat miljoner barns, sedemera vuxnas hopp, drömmar o tro på ett bättre, rättvisare samhälle/liv.
    Å vem vet-kanske har frön såtts i dessa barn så att de i sig själva blir lite av AL för sina barnbarn.

    Hälsn Göran Andreasson

    ps. sorry att ja ä lite kritisk första gången ja hör av mig Gunnar. Till en alltid läsvärd blog.
    pps.Att AL i sina böcker så ofta väver in “andliga” eller om man vill “religiösa” lösningar- må väl kanske vara henne förlåtet med den bakgrund hon har i sin egen barndom?

    Hälsningar Göran Andreasson

  5. Tack för det, Göran!
    Visst tog hon den svages parti (även när den svage måste betala 102% i skatt, för att vara lite elak…) och hon har gjort en massa annat gott, ingen tvekan om det.
    Jag är egentligen bara förvånad över att det inte verkar finnas några negativa sidor alls hos henne, inga kritiker som går mot strömmen i uppfattningen av henne. Jämför t.ex. med Bergman, en figur av liknande svenskkulturell storleksordning: där saknas ju sannerligen inte kritik…

  6. Minns bara Mio min Mio som en av min barndoms vackraste böcker “min fader konungen” och otäcka Kato (hette han så?).
    Pippi L blev även för mig en outhärdligt hajpad figur i kvinnor-kan-klichén. Tror det tog helt stopp i o med Timbromodern. Eller som jag nyss skrev på Tw. Jag vill gärna minnas AL som författare till Mio min Mio, och inte som landsmoder.
    Där är vi lika.

  7. Ja, Pippi handlar liksom inte primärt om att vara “anti-Jante” (en annan fullständigt uttjatad ltterär klyscha).

  8. Ah, du följer George Orwells maxim här förstår jag:

    “Saints should always be judged guilty until they are proved innocent, but the tests that have to be applied to them are not, of course, the same in all cases. In Gandhi’s case the questions on feels inclined to ask are: to what extent was Gandhi moved by vanity — by the consciousness of himself as a humble, naked old man, sitting on a praying mat and shaking empires by sheer spiritual power — and to what extent did he compromise his own principles by entering politics, which of their nature are inseparable from coercion and fraud?”

    Reflections on Gandhi:
    http://www.orwell.ru/library/reviews/gandhi/english/e_gandhi

    Astrids bror, Gunnar Ericsson som tog över föräldrarnas arrende och var förebilden för Emil i Lönneberga, var förutom bondeförbundare i riksdagen även författare till Svitjod-serien. Stor man i bygden, men hur många idag vet vem Gunnar Ericsson var eller vad Svitjod var för satir?
    http://kulturarbete.blogspot.se/2010/11/for-svitjod-i-datiden.html

    Den riktiga kommersialiseringen i Vimmerby tog fart kring 1980 med Astrid Lindgrens värld (och har förstås blivit än mer påträngande sedan dess. ) Litet synd kan jag tycka, för det är en vacker liten stad på en höjd om man har vägarna förbi.

  9. Till Karl M: Förlåt att denna mycket läsvärda kommentar satt fast i spamtullen så länge, Karl! Det var slarvigt av mig. Jag tillhör ju en generation för vilken internet inte helt och hållet är en självklarhet – och aldrig kommer att bli det heller…

Links




Archives



Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004