Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Läsvanor+

Saturday, Feb 7, 2015

NLR91coverJag fick ett ryck och har börjat prenumerera på New Left Review. Jag har läst den sporadiskt i många år, men tyckte det var dags att fördjupa mig i den lite mer. Det är ytterst få av de ämnen som berörs som inte är intressanta, som t.ex. i senaste numrets essäer om den unge Marx, om “Stendhal: Ambition”, och om Fintan O’Toole och den irländska republiken. Kostar bara £36 om året, inkluderat tillgång till deras väldiga arkiv.

Mina (pappers)läsvanor är annars ganska rigida och förutsägbara, måste jag tillstå. Dagstidningen är förstås The G, som jag tycker har gjort bättre och bättre ifrån sig under de senaste åren. Och då inte bara journalistiken, även om den håller imponerande kvalitet, utan också saker som det nyligen introducerade longform-formatet, hur de bygger upp relationen med sin läsekrets genom onlinenärvaron, Guardian Membership och ett allt större urval kurser i alla ämnen.

Jag köper Independent på helgerna, men mest för att hustrun gillar deras mastodontsudoku. Själv tycker jag den är lite väl ojämn, det är några skribenter jag brukar vilja läsa: Howard Jacobson, Robert Fisk, Boyd Tonkin. LRB prenumererar jag förstås också på, och har nästan alltid gjort så, med undantag för en period på 90-talet. TLS köper jag när jag ser något intressant i innehållsförteckningen de publicerar online på torsdagarna, dvs nån gång i månaden. Private Eye köper jag ungefär lika sporadiskt som TLS. Och så Respons, som jag får i julklappsprenumeration och som ni redan vet vad jag tycker om. Resten läser jag online.

PS: Bara som ett exempel på NLR-essäer, chefredaktören Susan Watkins genomgång av EU-projektets historia, nutid och framtid, naturligtvis då från ett bestämt vänsterradikalt perspektiv: ‘The Political State of the Union‘. Den är ganska lång, men väl värd en genomläsning (skulle gärna vilja höra Bengt O:s reaktion!)

2 Responses to “Läsvanor+”

  1. Jag har nu läst artikeln, pga längden tyvärr inte så noggrant och ingående som den vore värd och som en seriös kritik skulle erfordra. Därför bara några ytliga reaktioner.

    Jag finner det roande att en representant för den radikala “vänstern” omedelbart placerar sig i samma fack som “högern” när det gäller parlamentets roll. Hon blir nästan lika bitsk i tonen som t.ex. DN:s Gunnar Jonsson som ilsket talade om “statskupp” och vikten av att “stoppa Junckergänget” när kommissionspresidenten skulle utses. Det var ju f.ö. inte alls Merkel som “utsåg” Juncker, tvärtom spjärnade hon emot i det längsta men fick ge med sig för inre och yttre tryck från krafter som uppfattat system med “Spizenkandidaten” (inte “Spritzer Kandidat”) som ett verkligt steg framåt. Jag kunde gå in i längd på detta men utrymmet finns knappast men när hon talar om “extra-legal annexation of powers” är det helt enkelt inte seriöst. Jonssonnivå helt enkelt.

    Fru Watkins tycker inte om EU pga av dessa neoliberala politik driven av regeringar som förstenats i gamla strukturer där t.ex. de sociala aspekterna helt kommit på undantag. I mångt och mycket håller jag med. Men liksom många andra kritiker bortser hon från det faktum att detta beror på demokratiskt tillsatta nationella regeringarna i Rådet: väljare i de flesta länder har valt företrädare för just den samhällssynen. Det förefaller ju då helt ologiskt att attackera, ja nervärdera, parlamentet där folkvalda representanter för andra åsiktsriktningar har goda utrymmen att påverka – i motsats till det nationalistiska Rådets huggsexor. (Det vore mycket att säga om parlamentets legitimitet men det får bli en annan gång – det är i alla fall på rätt väg.)

    Don’t mention the war! Det är sant att det tyska blocket med medlemmar som Sverige, Polen, Holland och andra i sitt doktrinära fasthållande vid en förlegad politik utgör det största hindret för ett återupplivande av Europa. Tänkbart är att nya rörelser som Syriza och Podemos liksom en växande skara progressiva opinionsbildare i andra länder på sikt skulle kunna luckra upp denna front (om de håller huvudet kallt). Men det kan ju endast ske genom politiska förändringar på hemmaplan. Men fru Watkins demonstrerar tydligt i avsnittet “Prospects” vad det är som motiverar henne – irrationell tyskskräck av samma märke som Katrin Kielos, en annan Londonbo.

    Nu hade det varit roligare att diskutera Watkins’historiska analys men jag är inte motiverad just nu. Hon överdriver våldsamt USA:s roll tror jag. UK däremot nämns knappast alls…

  2. Tack för det, Bengt O, mycket intressant! Jag är förstås inte lika insatt i frågorna, men jag undrade just över den tyngd hon la på USA:s roll. Jag tror som du att populistiska rörelser som Syriza och Podemos kan få en helt annan energitillförsel till det euopeiska projektet, åtminstone Syriza är ju mestadels positiva till EU som idé, vad jag förstått. Sedan att Tyskland i somliga fall agerar i eget intresse tycker jag verkar riktigt och sant, men knappast överraskande.

Leave a Reply

Links




Archives



Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004