Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Fler valtankar

Categories: Brittiskt allmänt
Saturday, May 9, 2015

För att fortsätta framtidsspekulationerna med tories. Det är faktiskt inte helt otroligt att Labour kan bli hjälpta av det konservativa partiets totala sammanbrott någon gång mellan 2017 (folkomröstningen om EU) och 2020 (nästa parlamentsval). Simon Jenkins skriver idag att tories egentligen gått från en koalition till en annan, den här gången med sin rabiata högerfalang, som är de enda som egentligen vill ha en Europaomröstning, och Cameron har tagit en väldig risk i att ge dem sitt löfte.

Men för att börja från början. De här åren, i alla fall de första, kommer att bli slash and burn, var så säker på det. De kunde inte ens vänta till måndag med att gå till attack mot de mest utsatta, utan har redan annonserat nerskärningar i handikappsbidragen – och ett återlegaliserande av rävjakt. Prioriteter har man ju. Bland det första Cameron kommer att göra nästa vecka är att lagfästa EU-omröstningen; införa the snoopers charter för att göra internetövervakning lättare; ge engelska MP’s vetorätt mot lagar som inverkar på engelska förhållanden; och förbereda utträdet ur ECHR, den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter.

Och det finns fler skräckscenarier jag skulle kunna nämna, men det här är ju en rätt familjeorienterad blogg, så jag låter bli…

EU-omröstningen är nästa stora anhalt i vad som skulle kunna bli upplösningen av UK. Jag tror i och för sig inte att nej-till-EU-sidan kommer att vinna. Intresset bland britterna för EU-frågor – åt ena eller andra hållet – är för det första inte påtagligt stort. Ukip har kommit dit de har i röstantal därför att de är ett anti-migrationsparti, inte alls så mycket för att de är emot EU. Nackdelarna med ett utträde är dessutom så katastrofalt stora att en medelmåttigt skicklig ja-kampanj borde kunna övertyga de tveksamma, särskilt om Cameron under de kommande två åren lyckas förhandla fram några rubrikskapande eftergifter/kompromisser från Europa.

Om (!) det blir ett nej till Europa så kommer skottarna först av allt att ordna ny omröstning om självständighet, som de kommer att vinna, och därmed stanna kvar i EU. Majoriteten konservativa ja-röstande MP’s kommer då att befinna sig i ett parti där nu en minoritet, högerfalangen, har initiativet och kommer att kräva kabinettsposter och annat slags inflytande över framtiden. Majoriteten kommer att allvarligt överväga att dra sig ur och bilda ett nytt, “moderat” konservativt parti, kanske t.o.m. fly över till – och i praktiken ta över – ett LibDems som blivit så totalt marginaliserat med valet 2015.

Men värst av allt, bomben som tickar under tories, är att de för evigt kommer att bli partiet som splittrade Unionen. Partiet som gick emot suveränens vilja. Partiet som en gång för alla kommer att förkroppsliga Little England. Partiet som sålde sin själ till ockerpris.

Om det däremot blir, som jag tror, ett ja till EU – under vilka förhållanden det än må vara – så kommer kanske något motsvarande att hända med tories’ högerfalang, dvs. en fanflykt till Ukip. Det kan i sin tur innebära en av två möjliga utgångar: (1) att denna ansamling av högerpopulister kommer att interngräla sig fram till splittring efter splittring, tills inget i praktiken finns kvar, eller (2) the coming of age of Ukip, att man verkligen blir ett inflytelserikt ultrahögerparti typ Front National. Stämningarna finns redan nu, och röstandelen finns redan nu, den också.

En intressant följd är då vad som kommer att hända med det kvarvarande torypartiet. Jag har kanske gått lite långt i mina spekulationer just här, för det kan ju hända att många i högerfalangen stannar kvar, to fight another day. Men ett konservativt parti utan en betydande högerfalang är inte ett riktigt konservativt parti. Ett mer eller mindre kompakt pro-europeiskt toryparti är, förmodar jag, ett slags svenska moderater, och det är absolut inte vad många (många!) konservativa väljare väntar sig av dem. Utan en aktiv, bråkig, skränig högerfalang tror jag Tories är ett på sikt utdöende parti.

(*) Som ett PS till gårdagens post om Labour: högerkrönikören Peter Oborne, han som avgick från Telegraph i januari, en intressant skribent, skriver idag på Politico om varför blairismen inte är Labours väg att gå. Tänkvärt.

Comments are closed.

Links




Archives



Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004