Några av de underligaste dagar jag upplevt i London var de tysta fyrtioåtta timmarna efter terrordåden den 7 juli 2005. Luftrummet hade stängts. Man hörde visserligen ambulanshelikoptrar då och då, men det var mycket sporadiskt eftersom det mesta av hjälpinsatsen var över rätt snart, och polisinsatserna i jakten på förövarna skedde huvudsakligen på marknivå.

Tystnaden blev så mycket mer intensiv eftersom så många under de första dagarna höll sig borta från jobben – eller helt enkelt höll sig borta från tunnelbana och buss – så gattrafiken var relativt dämpad och folkmassorna mycket mindre än vanligt. Skolorna hade stängt, många banker och postkontor likaså. Så under de följande dagarna kom gradvis stadens larm tillbaka igen, flygplanen och helikoptrarna likaså.

Det är något onaturligt med en tyst stad. Oväsen är en del av dess arkitektur. Det framstod så mycket tydligare en vecka senare, under de två tysta minuterna den 14:e. Dagen efter skrev jag följande på analoga Pressylta:

Tolvslaget igår: jag sitter alltså på övervåningen med fönstret öppet mot innerstan, klockan slår tolv – och plötsligt är det som nån tryckt på pausknappen på videon, helt otroligt: inte bara byggarbetsplatsen om hörnet och skolungarna på gården, utan hela det där storstadsmullret som ligger som en aural smog över allting, helt knäpptyst blev det. Nåt av det märkligaste jag hört. Eller inte hört, kanske snarare…