Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Exil och tystnad

Categories: Uncategorized
Thursday, Aug 6, 2015

JCB:s kommentarer till den föregående posten innehöll flera intressanta iakttagelser. Den jag fastnade mest för (just nu i alla fall) var kontroversen kring Thomas Mann när han återvände efter krigsslutet, och av många inre emigranter fick reaktionen, liksom, “Så var har du hållt hus…?”

Jag skrev nyligen ett avsnitt om London som hemvist för politiska exilanter (som jag sett dem kallas…), en historia som i sin moderna tappning började med de många franska rojalister tog sig över kanalen i slutet av 1700-talet. I samband med det tar jag upp det faktum att exilen är ett tillstånd som markeras av – kanske definieras av – tystnader.

Tystnaden i hemlandet, till exempel. Den uzbekistanske författaren Hamid Ismailov, som lever i landsflykt i London, berättade nyligen: ”Ingen kan nämna mitt namn i någon artikel, recension, eller historisk text. Jag är den vidast publicerade författaren i Uzbekistan, och ändå kan ingen nämna någon av mina böcker.  Det råder ett totalt förbud mot mitt namn, min verksamhet, mina böcker, min existens. Det är som om jag blivit obefintlig.”

Eller tystnaden efter ankomsten i exil. Jag får citera mig själv (NB: detta är grovtext):

En närbesläktad tystnad brukade omgärda Chris Chiboyi, en människorättsaktivist från Zimbabwe, en lång och ståtlig man som jag träffade i slutet av 1980-talet. I sitt hemland hade han utsatts för förföljelse och fängelse, inkluderat tortyr, och han levde sedan ett par-tre år i landsflykt i London.

Det märkliga med Chris var att samtalen med honom följde en speciell dynamik. Han talade aldrig först, tog aldrig initiativ. Han svarade och replikerade, och umgänget med honom var hur givande som helst, ofta fullt av skratt. Men han förde aldrig konversationen in på nya vägar. Det fanns mitt i hans närvaro en sällsam frånvaro, en sorts verbal slagskugga.

Det här är förstås mycket vanligt bland tortyroffer. Chris levde i en slags dubbel exil, eftersom han förlorat inte en utan två världar. Dels den yttre värld som utgörs av ett oöverbryggbart fysiskt avstånd till sitt hemland, och dels den inre hemvist i jaget, inluderat språket, som tortyren – dag för dag, slag för slag – tillintetgjort.

Thomas Mann återvände till Tyskland och anklagades i princip för att ha brutit exilens lagstadgade tystnad. Jag känner inte till detaljerna i den här kontroversen, men det finns uppenbart en någorlunda legitim kritik mot själva exilen och vad den obönhörligen för med sig, en kritik den inre emigranten (som lever med fysisk risk, och dödliga kompromisser) kan rikta mot den yttre emigranten (som inte känner fysisk risk, och inga kompromisser).

Det ögonblick den yttre emigranten uttalar sig om förhållandena i det land man tvingats lämna, så upphör liksom själva tvånget, alltså det som definierar exil. Exilen har blivit frivillig. Till och med ens presumtiva meningsfränder i hemlandet, de inre exilerna, anammar själva diktaturens påbud att du, så som boende i Santa Monica eller London eller Tjotaheiti, inte har någon rätt att tala om vad vi här hemma upplever.

Det är som om de skulle föredragit att Mann iakttagit tystnad i stället – “värdig” eller ej – och därmed lydigt följt exilens drakoniska lag. (Och man kan ju då tänka sig vad reaktionen skulle blivit när han väl återvände efter kriget…) Exilen går egentligen inte att lösa, den är en logisk fälla, en mänskligt och moraliskt omöjlig situation. Kanske är den rent av vad Edward Said kallar en “tragedi” där ditt brott mot tystnaden, dvs språket, din utsaga i landsflykt, är din hybris.

5 Responses to “Exil och tystnad”

  1. Det här var det mest intressanta jag läst på länge! (Beklagar den infantila och kortfattade tonen, men tycker det är bättre än att inte säga något alls. Hoppas allt väl annars. Det är sol i Gbg idag, för övrigt.)

  2. Tack Laura!
    (Det är nog samma sol som skiner här också…!)

  3. Själv har jag emigrerat ut på landet. Svajig uppkoppling. Återkommer.

  4. Det litterära stoffet (tredje riket, baltutlämningen, vissa hjälmförsedda målvakters ödesdigra misstag) ligger där och väntar på den som har lust att plocka upp det. I det ögonblicket bryts (precis som du skriver) tystnaden. Stoffet tillhör då, åtminstone skenbart, den författare som gjort anspråk på det. Men i samma ögonblick vidtar förhandlingarna. Har författare X verkligen rätt att ta sig an stoff Y? Denna fråga förhandlas nästan alltid av en jury bestående av de författare som dittills tigit. De behöver inte överlägga särskilt länge, utan kommer genast fram till en fällande dom: X har inte rätt att skriva om Y. Ju mindre den reella chansen är att de själva kommer att skriva om Y, desto viktigare att inte X (eller någon annan) gör det. Detta pockande på tystnad är den mest fatala (eller giftiga) formen av kollegial avund; de oskrivna böckerna (de som aldrig kommer att skrivas) är allt, de skrivna inget.
    För att återvända till Thomas Mann. Vad hade hänt om han inte skrivit “Doktor Faustus”? Vem hade då skrivit den?
    Manns hätskaste motståndare av de “inre emigranterna” var en viss Frank Thiess. När han inte propagerade för att Rudolf Hess borde benådas knåpade han (efter 1945) ihop en roman om Caruso samt skrev om “psykologin” i Puccinis musik. Samtidshistorien rörde han inte vid; ändå var det oändligt viktigt för honom att ingen annan skrev den.
    https://en.wikipedia.org/wiki/Frank_Thiess

  5. “Szczesny with a hat” blev ett twitteromdöme om Cechs insats.

    Det du beskriver är ju en form av litterär omertà, egentligen. Eller ett ut-och-invänt revirtänkande. Jag undrar om det finns någon systematisk genomgång av exilens återvändande, kanske främst litterära sådana. Kanske värt en uppsats någon gång.

Leave a Reply

Links




Archives



Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004