Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Zwei Fragen

Categories: Kommunism, Kulturellt
Tuesday, Aug 4, 2015

Jag behöver ett avbrott från Londonboken, och styr kosan mot tysk poesi. Jag har en slags dubbelfråga, eller där den ena liksom är en spegelbild av den andra. Det följande i all korthet.

Fråga 1. Bör man störas av det faktum att Rainer Maria Rilke aldrig blev förbjuden av nazisterna? Jag har läst, fast inte särskilt mycket ärligt talat, argument för och emot.

Ja, det är problematiskt (menar somliga) därför att Rilkes diktning ständigt viker undan för det konkreta, det verkliga, till förmån för ett nästan autistiskt metaforiserande. “Pantern” skulle kunnat bli en banbrytande politisk dikt om Rilkes samtid. Men blev den inte. Hans geni förråder honom.

Nej, säger andra, att han aldrig blev förbjuden beror helt enkelt på att nazisterna var småborgare och inte fattade vidden av Rilkes egentliga vision. Hans poesi är gränslös (“…bin ich ein Falke, ein Sturm / oder ein grosser Gesang?) och därför i grunden ofattbar för en diktatorisk regim. Hans geni räddar honom.

Fråga 2.  Är det fortfarande försvarbart att kalla Bertolt Brecht ett geni?

Ja, det är det (menar t.ex. jag). Det han åstadkom inom poesin och teatern, och i kombinationen musik-poesi-teater må i mycket vara överspelat idag (episk teater?? v-effekt??) men ingen musik eller poesi eller teater  kommer förbi Brecht. Hans geni är blåmärkt men i grunden oantastat. Läs honom bara.

Nej, menar andra. Det finns en gräns över vilken vissa konstnärskap inte får passera. Och det handlar inte om efterklokhet som med Ezra Pounds eller Eliots antisemitism. Die Massnahme och alla Stalindikterna, som bara exempel, räcker för att döma Brecht. Han geni är märkt, antastat. Läs honom bara.

10 Responses to “Zwei Fragen”

  1. Läs dem båda! Ingen författare är väl felfri eller helt oproblematisk. Rilke drogs för övrigt med i krigsyran 1914 och skrev (i “Fünf Gesänge”) en hyllningsdikt till kriget.

  2. Kan inte se något problem med att Rilke s a s “inte lyckades kvala in” till att bli förbjuden i Tredje Riket, det lyckades vad jag vet inte Strindberg med heller, inte in blanco i alla fall. Den här sortens posthuma Bechdeltest eller liknande ter sig rätt ointressanta.

    Visst kan man mena på att Rilke levde i en skyddad tillvaro som gäst hos adelsdamer och baroner, men han är knappast den ende poet som har låtit sig underhållas av mecenater (eller släktingar) på det sättet.

  3. Strindberg stod under sin vistelse i Österrike under visst inflytande från österrikiska “proto-nazister” som t.ex. Langenfels och tidskriften “Ostara”. Novellen “Tschandala” skulle utan tvekan ha kvalificerat honom en hederplats i rashatarförbundet. (OBS jag menar naturligtvis inte att S. var “nazist” vill bara peka på ett mindre smakfullt samband).

    Er diskussion är spännande. I sammanhanget kan man nämna t.ex. Frida Kahlo – efter mordet på Trotsky blev hon fanatisk Stalinbeundrare och målade in honom i sina tavlor. Hennes sista verk lär ha varit en ofullbordad bild av Stalin. Men säg något kritisk om henne och hela den vänstraste feministapparaten skulle gå igång på högvarv.

    Som jag många gånger skrivit har jag svårt att skilja på “verk” och “person” och är långt ifrån övertygad om att man skall göra det. (Hamsun, Karajan, Norén etc etc). Men att ta avstånd från någon för att h/h inte blev förbjuden ter sig litet märkligt. Man får ju då tala om “feghet” eller underlåtenhet att ta ansvar osv. men jag tror knappast att det kan tillämpas på Rilke.

    Till Håkan: Även Thomas Mann ställde sig på den tysk-nationalistiska sidan 1914 och myllade kriget vilket ledde till en mångårig ovänskap med broder Heinrich.

    Men vad vet jag.

  4. Hade Rilke varit i livet 1933 hade nazisterna omgående hivat upp hans böcker på bokbålen och belagt honom med livslångt publiceringsförbud. Men nu hade han – förmodligen oavsiktligt – gjort dem den stora tjänsten att dö redan 1926, varför det (ur nazisternas perspektiv) hade varit ineffektivt att utsätta honom för postuma trakasserier. Det var de levande författarna som var problematiska, inte de döda. De senare höll ju snattran, medan de förra skulle bedömas inte enbart efter vad de redan skrivit – fram till 1933 – utan också efter vad de kunde tänkas vispa ihop i framtiden.

    Därför läste – och analyserade – nazisterna hellre opublicerade manus än redan utgivna böcker. Men inte heller den typen av övervakning fungerade perfekt. Det finns flera kända fall med romaner som redan på manusstadiet underkänns av censuren, men sen försummar man att meddela förlaget att boken inte får komma ut. Och i det ögonblick den färdiga romanen publiceras är censuren redan upptagen på annat håll (med nya, halvfärdiga manus), varpå den i teorin förbjudna boken avancerar till storsäljare utan att myndigheterna ingriper…

    (Konkret exempel här:
    https://de.wikipedia.org/wiki/Ernst_Wiechert#Nach_Haft_und_Konzentrationslager

    Överhuvudtaget är historien om den nazistiska litteraturpolitiken full av anomalier och motsägelser. Censuren arbetade nyckfullt och beslut kunde upphävas åt båda hållen – man kunde framgångsrikt överklaga publiceringsförbud men man kunde också, som den folkkäre bayerske romanförfattaren Oskar Maria Graf, överklaga att man INTE blivit bränd.

    För att återvända till Rilke. Han var i mycket gott sällskap. Kleist, Hölderlin, Novalis, Eichendorff, Nästan alla döda författare omfamnades av regimen. De enda som metodiskt förföljdes också många decennier (eller sekel) efter sin död var antingen “judar” (Heinrich Heine) eller så kallade “judevänner” (Lessing).

    Krigsdikterna kan man heller inte lasta honom för. När kriget bröt ut bodde han i Paris och befann sig blott av en slump i Tyskland. Han oroade sig mer för vad som skulle hända med hans parisiska lägenhet (alla böckerna) än för Tysklands krigslycka…

  5. Mitt intresse för det att Rilke inte brändes på bokbålen är mer “positivt” än “negativt”, dvs inte så mycket huruvida det gör honom skyldig till feghet eller underlåtenhet med historiens glasögon sett, utan hur den nazistiska bedömningen gick till när man satte sig ner med Gesammelte Werke – vilka politiska och litterära kriterier använde man, till exempel? Hur skilde sig de kriterierna från de man tillämpade när man förbjöd – som ett exempel bland många – Marcel Proust?

  6. Stort tack för det, jcb, jag läste först efter att jag postat min kommentar ovan. Mycket intressant. Den tyska översättningen av Gustaf Ericssons genombrottsroman ‘Mannen som du dödat’ från 1932 föll också den redan vid manusstadiet, men hade nazisterna kommit till makten bara några månader senare hade den nog klarat sig igenom…

  7. Och, dessutom, den förbjudne Proust dog redan 1922… Men han var också judisk på mödernet…

  8. Judisk på mödernet – och fransos. Klart censorn gjorde tummen ned. Men tillbaka till ämnet: min privata teori (som kanske inte är litteraturhistoriskt korrekt) är att en anledning till att vi fortfarande vet för lite om de här bedömningarna eller avvägningarna (vem som får ges ut och vem som måste brännas) är de dimridåer som både sidor lade ut EFTER kriget.
    Under sent 40-tal blev det en kontrovers kring Thomas Mann i Tyskland. De författare som stannat kvar i landet (i så kallad “inre emigration”) tog illa vid sig när han, “flyktingen”, med “Doktor Faustus” gjorde sig till tolk för nazitiden. Man tyckte helt enkelt inte om att någon satt i Santa Monica och diktade om något som hemmapojkarna upplevt högst konkret.
    Omvänt sågade då Thomas Manns anhängare (och de var många) ALLT som skrevs i Tyskland mellan 1933 och 1945. Allt dömdes ut som skräp, ideologiskt besudlat eller (i bästa fall) kitsch.
    Så gick nyanserna förlorade. Och kanske är det först nu, så många decennier senare, som man kan läsa de “inre emigranterna” mera förutsättningslöst. Och då också se att de i samma ögonblick som de gav prov på minsta antydan till konstnärliga ambitioner omedelbart stötte på patrull.

    Den här författaren är möjligen orättvist bortglömd:
    https://de.wikipedia.org/wiki/Werner_Bergengruen#Stellung_zum_Nationalsozialismus

    Hursomhelst är hans öde intressant. Han publicerar en roman som han själv uppfattar som en vidräkning med nazisterna; dessa läser den emellertid som en hyllning till regimen – när de så småningom inser att de nog läst fel blir han utesluten ur författarförbundet med motiveringen att han inte är “lämpad” att delta i “återuppbyggnaden av den tyska kulturen”. Likväl erhåller han en “Dauersondergenehmigung“ (permanent undantagslicens) som gör att han trots denna defekt får fortsätta skriva – och publicera.

    Apropå Proust – om nazisternas censur var förvirrad i Tyskland var den ännu mer kaotisk och svårbegriplig i det ockuperade Frankrike. Där fanns ett antal sinsemellan rivaliserande tyska romanister som alla kommit till Paris med en vision av vilka franska författare som skulle stöttas och vilka som skulle sänkas. På plats upptäckte sen Dr. Müller att kollegan (eller konkurrenten) Dr. Schneider protegerade författare X, varpå Müller genast lät konfiskera hela upplagan och istället sökte prångla ut författare Y i massupplagor. Men då hade Müller inte räknat med att Dr. Mayer redan lurade i farstun med författare Z som privatfavorit.
    En del av denna cirkus glider förbi i Modianos romaner, också i dem från senare år…

  9. Mycket som är tänkvärt i din kommentar, jcb. Jag ska återkomma i en ny post, tror jag. Mann som den återvändande exilen, bara det. Och den sista biten, om romanisterna i Paris… Mitt ibland dem fanns alltså Ernst Jünger…? There’s a thought.

  10. Pär Lagerkvists Bödeln (1933) blev givetvis blockad i fråga om översättning av nazisterna, den attackerar ju det nya barbariet direkt. Mer slående är att den åkte på en avhyvling i Völkischer Beobachter (tror jag) med sura ord mot “der Judenknecht Pär Lagerkvist”. Säkerligen var det sedan utgivningsstopp för honom i Tyskland fram till 1945. Lagerkvist fick emellertid höra om den arga artikeln och tog den som en hedersbetygelse: den kulan visste var den tog, ungefär.

    Jag gillar verkligen den is i magen som finns i en sådan orädd, ironisk (?) reaktion.

Leave a Reply

Links




Archives



Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004