Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

EU/UK: in eller ut?

Categories: Brittiskt allmänt
Sunday, Oct 11, 2015

Sunday Telegraph rapporterar att David Cameron och hans regeringskolleger bestämt sig för fyra (icke förhandlingsbara?) krav för att stanna kvar i EU. Jag saxar direkt:

Forcing Brussels to make “an explicit statement” that Britain will be kept out of any move towards a European superstate. This will require an exemption for the UK from the EU’s founding principle of “ever closer union”.

An “explicit statement” that the euro is not the official currency of the EU, making clear that Europe is a “multi-currency” union. Ministers want this declaration in order to protect the status of the pound sterling as a legitimate currency that will always exist.

A new “red card” system to bring power back from Brussels to Britain. This would give groups of national parliaments the power to stop unwanted directives being handed down and to scrap existing EU laws.

A new structure for the EU itself. The block of 28 nations must be reorganised to prevent the nine countries that are not in the eurozone being dominated by the 19 member states that are, with particular protections for the City of London.

Jag tror det blir svårt att få igenom allihop utan allvarliga störningar, men kommentera gärna. Andrew Rawnsley i Observer idag är också läsvärd om referedumkampanjen, som i princip redan har börjat.

12 Responses to “EU/UK: in eller ut?”

  1. Borde kräva mera eftertanke men varför inte en spontan reaktion.

    (1) Borde vara enkelt och egentligen en lättnad för övriga medlemmar

    (2) Det vore ett grundskott men för Englands del vore ju skålpundet räddat automatiskt om man får igenom punkt 1.

    (3) Tyvärr tror jag att det finns goda utsikter att detta skall lyckas. Länder som Sverige, Danmark,Finland och “öststaterna” ställer nog upp. Skulle innebära ett jättesteg mot att förvandla EU till ett Super-EFTA – där kunde vi ha varit för 20 år sedan om vi hade velat.

    (4) You wish! Speciella privilegier för “City” kan nog bakas in i krav nr 1- det spelar egentligen inte som helst roll, England som finanscenter har snart spelat ut sin roll ändå. Men givetvis kan inte eftersläntrarna få hindra den fortsatta integration och samordning som måste komma och som redan är på väg. Återigen kan punkt 1 tjäna som paraply för de engelska “kraven”. Men man måste ju fråga sig, även som Engelsman, är det verkligen någon idé då att stanna kvar?

    Om ni inte gillar min åsikter så har jag andra… som någon sade.

    All together now: >i>Brext, Brexit, Brexit

  2. Tack för det, Bengt O! Vore intressant att (kortfattat) få veta varför City snart spelat ut sin roll som finanscenter. Håller nämligen just på att skriva om ämnet för Londonboken.

  3. Min gissning är att alltihop (inklusive det röda kortet) kan gå igenom.

    “Ever closer unionen”, kan bli problematiskt eftersom det är den bärande tolkningsprincipen för nästan all uttolkning av EU-rätten (en del internationell privaträtt undantagen). Å andra sidan skulle EU-domstolen förmodligen strunta i den och fortsätta som vanligt.

    Det röda kortet låter snarast som en variant av den subsidiaritetskontroll från de nationella parlamenten som redan finns i fördraget sedan Lissabonfördraget och som inte haft någon effekt alls.

    Att euron inte är EU:s valuta fullt ut är de facto redan en följd av de i tiden obegränsade undantagen för UK och Danmark, och det av EU och alla andra accepterade de facto-undantaget för Sverige. I praktiken kommer EMU-samarbetet förmodligen att fortsätta att stöttas upp av en ad hoc struktur (EFSF, EFSM, ESM, the six-pack etc) sålänge ingen regering vill gå över Rubicon och faktiskt införa gemensamma EU-skatter. Däremot kan ingen fördragsändring i världen rädda dem som inte vill vara med från politisk marginalisering. Huruvida den är värd att leva eller inte beror på vad man tror om EMUs effekter över tid.

    Ingenting av detta kommer dock att spela någon som större praktisk roll eftersom den som styr EU-integrationen (förutom EMU) väsentligen är EU-domstolen. I grunden är problemet enkelt, antingen har EU-rätten företräde eller också har den det inte, d.v.s. antingen EU eller EFTA (eller Schweiz). Vi har redan sett vad som hände med Polens och UKs undantag vad gällde rättighetsstadgan (EU-domstolen struntade i det). Så i princip finns två lösningar på agendan, medlemskap (minus EMU och Schengen) eller ett utträde, eventuellt med en schweizisk lösning där man har tillgång till inre marknaden. Om britterna inte vill dras in i djupare integration så kommer eventuella fördragsändringar sannolikt vara verkningslösa.

    Cameron kan alltså mycket väl vinna förhandlingarna, men misslyckas med syftet.

  4. Mycket intressant, tack för det! Vad tror du/man då om ECHR, som ju är något av en stötesten för EU-skeptikerna? Tories har ju fört fram tanken att riva upp parlamentsbeslutet om ECHR och istället komma upp med en Bill of Rights som ersättning. Vad skillnaden mellan dem skulle vara är väl inte helt klart.

  5. Det intressanta här (kanske) är ju då att du och Bengt båda verkar tro att alla fyra kraven är i princip godtagbara för EU, en del för att de redan är de facto tillgodosedda. Cameron får alltså EU att “ge efter” på saker som egentligen redan är “i effekt”. Smart drag (kanske)…?

  6. Vad gäller ECHR är det i huvudsak en annan sak eftersom den är fristående från EU, men även där skulle förändringar bli lättare utan EU, eftersom det finns ett starkt politiskt krav inom EU på att medlemsstater skall vara parter till ECHR. I praktiken är dock utrymmet för reservationer och liknande litet (åtminstone rättsligt sett) och även där är nog kärnproblemet hur ECHR tolkas (och därmed Europadomstolen), snarare än texten i sig.

    Problemet med ECHR (och mycket av andra MR-instrument, inklusive EU-stadgan) är att de har gått från ganska begränsade minimiregler till expansiva, dynamiska och svårförutsägbara regelsystem, i första hand på det sociala området (men indirekt även på det ekonomiska). ECHR träffar i dag även sådant som hur man bedriver militär ockupation, beslutar om internationella sanktioner, arvslagstiftning, den har implikationer när det gäller privatiseringsfrågor, den förvandlar vissa typer av socialförsäkringsförmåner till äganderätter och har blivit pådrivande för t.ex. samkönade äktenskap etc, etc.

    Det gör att fiktionen om mänskliga rättigheter som apolitiska blir svårsmält (f.ö. finns samma problem med EU-stadgan), och min gissning är att det över tid blir svårt att motivera varför 47 domare i Strasbourg ska ha den makten. Att lämna ECHR är förstås en väldigt radikal åtgärd, men samtidigt så anknyter det till den traditionella brittiska synen på ECHR, nämligen som något som kontinentaleuropéer men inte britter behöver. Så, ja en brittisk “bill of rights” vore egentligen ganska logiskt om man lämnar EU, men förmodligen ligger det bortom nästa val.

  7. Ja det borde vara godtagbara krav, i synnerhet om de inte förknippas med obehagliga krav på lägre medlemsavgift.

    Om Camerons smartness, han kan vinna förhandlingarna, men risken är givetvis att någon ifrågasätter relevansen av det han lyckats förhandla sig till. Det juridiska med EU brukar folk dock ha svårt att förstå, så han kanske kommer undan med det.

  8. Allt beror, ur Camerons synvinkel, på den intellektuella skärpan och pålästheten hos euroskeptikerna…? Då har ja-sidan redan vunnit, hands down.

  9. Juristiseringen av politikens sfär är ju ett tydligt problem, som kcl är inne på, och det vill man idag helst inte tala om inom unionen. Det finns förstås en del som har varit positivt med EU-domstolen, med vissa EU-juridiska direktiv osv, men opolitiskt är det inte, och inställningen att de laglärde ska kunna övertrumfa politiskt förhandlade lösningar och politiska mandat i alla möjliga lägen för att “EU vill det” är svår att förena med någon slags levande demokrati som är förankrad nerifrån, från medlemsstaterna och deras folk, från medborgarna.

    I USA har man ju också en idé om Högsta domstolen (författningens väktare) som i någon mening opolitisk, men där fungerar det därför att alla vet att denna avskärmning från politisk input delvis är en fiktion; dessutom har man haft lång tid på sig att utveckla en balans mellan HD, delstaterna och kongressen så att de inte trampar på varandras fötter alltför ofta – och det finns en levande debatt om konstitutionella frågor och human rights som är en del av demokratin och som inkluderar vanligt folk och vanliga jurister. Inget av det här gäller riktigt inom EU; vanliga EU-medborgare uppfattar ytterst sällan att de har någon reell möjlighet att påverka vad som kommer att hamna i EU-rättens lagböcker, inte vanliga parlamentariker på landsnivå heller, inte ens dagstidningarnas ledarsidor. Man har en slags två- eller trevåningssystem där somliga av de stegar på vilka inflytande och politiska förslag rör sig uppåt oväntat kan dras upp och golvluckan slås igen så att det inte finns någon verklig kontroll över vad som ska komma ner eller vilken riktning man ska köra i för en viss fråga. Det är i längden inte hållbart, där har Cameron i princip rätt även om hans skäl kanske är si och så.

    Subsidiaritetsprincipen innebar ett slags försök att hantera den spänningen, men idag spelar den ju knappast någon roll inom EU-politiken.

  10. Jag är iofs inte så säker, EU-skeptiker brukar ha en betydligt mer realistisk uppfattning om EU:s effekter än politiska establishments som försöker sälja ett gradvist (men mycket tydligt) statsbygge som en frihandelzon. Visst, EU-skeptiker har långtifrån alltid god kunskap om tekniska aspekter av EU-rätten, men seriöst, hur många nationella parlamentariker oavsett åsikt har det? Man kan tycka vad man vill om en sådan som Nigel Farage, men hans fokus på EU-rättens företräde och frågan om gränskontroller berör kärnan i EU:s utveckling.

    Magnus: det finns en märklig idé i EU-diskussioner om att “demokratiskt underskott” är ngt slags övergående tillstånd i EU som uppstått mer eller mindre av misstag. Jag tror inte att fundamentala konstitutionella drag som dessutom överlever fördragsrevisioner under 50 år, är misstag. Det demokratiska underskottet är en väsentlig del av EU:s syfte och har varit det alltsedan Jean Monnets tid. Vissa saker anses helt enkelt för viktiga för att “the great unwashed” ska ha inflytande.

  11. Får man i all enkelhet fråga vari det “demokratiska underskottet” skulle bestå? Vi har ett folkvalt parlament (som enligt UK-groupies som Katrin Marcal och Gunnar Jonsson har tagit makten över EU i en statskupp) med ledamöter som envisas med att ofta tänka själva. Vi har ett ministerråd och ett europeiskt råd som består av ministrar tillsatta av demokratiskt valda regeringar (och som gör allt vad de kan för att plocka nationella russin ur kakan). Vi har en Kommission som -ni kan säga vad ni vill- har en president som åtminstone indirekt valts av medborgarna. Det finns möjlighet till medborgarinitiativ. Frågan om TTIP blir spännande: där tycker en majoritet av medborgarna representerade i Parlamentet en sak, regeringarna i Rådet en helt annan. Jag hejar på,Parlamentet.

    Talet om “demokratiskt underskott” kommer mestadels från nationalister som vill ha mera vetorätt för nationella regeringar. Här skall inga tyskar komma och bestämma hur många vargar vi skall ha i Sverige.

    Men visst. Jag skulle mycket hellre vilja se en Kommission parlamentariskt ansvarig inför parlamentet (med möjlighet till misstroendevotum också mot enskilda kommissionärer) och där ministerrådet ersattes med en slags “senat” eller “första kammare” med representanter utsedda av medlemsländernas parlament. (Kanske som i USA där Malta får lika många som Tyskland….) Men då blev det kanske litet väl mycket demokrati och snuset skulle återigen komma i farozonen..

  12. EU och demokratin är naturligtvis ett jätteämne, som kanske inte behöver diskuteras på djupet just här; dessutom delar jag kcl’s (och även Gunnars, vad jag förstår) inställning att EU inte har demokratin som sitt primära mål. Men några snabba punkter om vad som inte räcker:

    -EU-kommissionen borde idealt varit ansvarig inför EU-parlamentet och det borde vara lättare att lyfta ut en enskild kommissionär som anses dålig eller otidsenlig, säger Bengt O. Just det. I dag är det i stort sett “take it or leave it”, trycket på EuroParl att acceptera en ny kommission är starkt och då ska den accepteras helt och hållet. dessutom har parlamentet ju ganska begränsad makt att driva en fråga på egen hand – lagförslag modereras fram enligt speciella regler – den makten är mycket mindre än i de flesta nationella parlament.

    – Det finns inget verkligt europeiskt “demos” som kan’ äga’ en federaliserad EU-stat med muskler och hålla den demokratisk, eller löpande utkräva ansvar. på riktigt. För att kunna hålla sig verkligt underrättad om inre EU-frågor, lagar som är på gång, det politiska spelet etc, måste man kunna flera språk flytande och ha tid att inhämta information löpande från hela unionen, från många av länderna. Man kommer ingenstans med t ex bara svenska och engelska, eller rumänska, ungerska och tyska. Det här utesluter minst 90-95% av befolkningen från möjligheten att delta aktivt i något slags EU-politiska debatter, att delta eller läsa in sig medan det fortfarande går att påverka, på riktigt. När frågan väl landat med stora rubriker i massmedia är det i regel för sent. De som har en chans, utöver personer med flera spårlk och mycket goda kontakter, är insiders och folk som kan hyra in lobbyister och egna forskare och spin doctors.

    – Hela upplägget driver ofta folk till att stötta sitt eget lands representanter, just för att “han kommer härifrån, honom vet vi vem det är” och för att det är deras land . Det är ju mycket lättare än att informera sig. Gäller både regeringar och medborgare, säkertockså EU-parlamentariker ibland. Som den svenska beundran för Margot Wallström ungefär. Det är tyvärr inte bra för demokratin, men det är ju mycket begripligt. I t ex USA finns det en unionsvid debatt i media, och folk röstar inte främst på den egna delstatens kandidat.

    – Det finns en inbiten kultur av att man lovar i generella termer och sedan blir frågan om *hur* något ska tillämpas eller genomföras nerhyschad. Plus en god portion politiskt hyckleri. som i eurofrågan (alla som jobbade med frågan visste runt 2000 och senare att Grekland inte var så pålitliga, men det var politiskt mycket viktigare att ha med Grekland på euro-skeppet), alltså blir många frågor “cans kicked down the road”). Det är kanske typiskt för politik på de flesta håll, men extremt tydligt inom EU:s högre samarbete.

Links




Archives



Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004