Bowie och jag
Categories: KulturelltMonday, Jan 11, 2016
Jag försöker fundera ut varför David Bowies död inte berör mig något särskilt. Jag hörde hans musik, förstås, men köpte aldrig en skiva av honom. Utan att titta för noga tyckte jag ibland hans berömda re-inventions såg ut som ett antal poseringar, som alltid låg steget före de rådande poseringarna. Där andra såg substans såg jag mest mode. Men jag är villig att acceptera att jag hade fel.
Jag tror mer allmänt att det har att göra med att Bowie var en utpräglad 70-talsfigur. Jag hårdrar bara lite grand när jag säger att mitt intresse för pop och rock tog slut med det decenniets början, kanske med Hendrix’ och Janis’ dödslar. Jo, jag lyssnade en hel del på Allman Brothers. Och Frank Zappa. Men jag drogs också mer mot country och bluegrass: det här var ju Doc Watsons storhetstid, och den banbrytande ‘Will the Circle Be Unbroken‘ kom 1972.
Och så drogs jag mer mot klassiskt i samma veva, och då mot de perioder som fortfarande är de dominerande i mina öron: barocken + Beethoven (men inte Mozart) + Andra Wienskolan. Jag gillade också de små formaten, och gick ofta på Wigmore Hall, St Martin in the Fields och St John’s Smith Square. Bilradion och BBC-appen på paddan står förinställda på Radio 3, utom när det är den hispiga Sarah Walker på morgnarna.
Kuriosa 1: Jag stötte på Angie Bowie några gånger på sjuttiotalet. Hon bodde med tio-femton andra i en lyxig squat alldeles vid Lord’s Cricket Ground i St John’s Wood. Men hon försvann efter ett tag. Kuriosa 2: Klas Östergren skrev uppskattande om Bowie i ‘Elektriska drömmar: författare om rock’ (1982), kan vara värt att leta upp, kanske. Jag skrev om Hendrix. Ragnar Strömberg om Doors. Några andra minns jag tyvärr inte.
January 11th, 2016 at 12:49 pm
Jag har samma (icke-)känsla för Bowie. Även om jag sett några filmade konsertframträdanden från London, när han var äldre, och i mina ögon mer sympatisk.
Även jag har blivit en klassiker 😉 Och med klassiker inkluderas Paul Desmond, Dylan, Cohen, Joni Mitchell, och några av de du nämner, samt Cream och Clapton och parts of George Harrison (While my guitar gently weeps skulle jag skriva om).
Synd att han dog. Bra att han förmodligen dog under värdiga omständigheter.
January 11th, 2016 at 7:06 pm
Jag tror det är i hög grad en generationsfråga. De som växte upp (tonåren) på 70-talet har honom som naturlig referenspunkt. Jag (du?) som tillbringade tonåren på 60-talet, det var lite för sent för oss, kanske…
January 11th, 2016 at 7:28 pm
Ja, punk, smink och glitter var aldrig grejen. Men Sarah Kane var ju samtida, och henne blev jag “tvungen” att läsa. Det andra har mer passerat förbi.
Vet du – jag är mycket glad över att ha varit ung just då vi var det. Det tänker jag rätt ofta på.
January 11th, 2016 at 7:35 pm
Samma här. För mig tog musiken slut, inte med Hendrix och Janis egentligen, utan med Exile on Main Street 1972, kanske det bästa rockalbumet som någonsin producerats. That’s it, liksom. Everything’s been said.
January 11th, 2016 at 7:44 pm
“Dom slutade göra bra musik när jag fyllde 20 och inte längre hade tid att lyssna in mig på allt nytt”, typ? 😀
(Bowie slutade aldrig göra bra musik. Sista skivan är alldeles utmärkt.)
January 11th, 2016 at 7:48 pm
Ja, jag vet, Fredrik, och jag skäms faktiskt lite för det där. Men inte mycket. Som det brukar heta nuförtiden, I can’t deny my feelings…
January 11th, 2016 at 9:06 pm
Det är så klart bättre att göra som Alice Bah Khunke – framträda i TV och säga några djupt intetsägande och bleka saker om Bowie . – : D.
Och twitter har hållit korta men pyramidala lovtal i åtta timmar nu (tror jag).
January 11th, 2016 at 9:49 pm
Visst är det (delvis) en generationsfråga. Vissa av de artister som var stora och “ikoniska” när man själv var i tonåren förblir alltid speciella, de kan inte riktigt detroniseras av dem som kom senare. Det var likadant med eh, Bob Dylan, Dean Martin eller Monica Zetterlund för många i din generation eller något äldre (vilket inte utesluter att jag verkligen gillar t ex Dylan, men jag är inte uppvuxen med hans musik på det sättet).
Men Bowie har varit omöjlig att undgå, omöjlig att inte förhålla sig till för många som kom efter honom (både artister, band och publik), och han är också den sortens artist som många knyter an till på ett mycket personligt plan, till inre och ibland dolda rum, trots att han gjorde uppror mot den tidiga rockens krav på biografisk autenticitet (att ens låtar skulle handla om sådant man själv hade varit med om, eller typiska “young people subjects”…). Väldigt få inom popen/rocken har lyckats skapa texter och vokala tolkningar som känts på en gång så öppna för många olika tolkningar och så subjektivt tydliga, som att: det är ju just det *här* han sjunger om och ingen annan har sagt det, visat det på samma sätt!
Han vidgade verkligen utrymmet för vad man kan använda pop eller rock för att gestalta, på ett avgörande sätt. Han var väl inte ensam om just den biten – Bryan Ferry och Peter Gabriel hör till samma klunga, Joni Mitchell likaså – men han gick längre och snabbare fram med det än nästan alla andra.
Och han lyckades förbli relevant och spännande långt efter 70-talet – i varje fall tillräckligt ofta. Jag är ganska säker på att hans verk kommer att vara med och inspirera långt in i framtiden.
January 11th, 2016 at 10:28 pm
Jag tror att ni var unga under en sällsynt bra period att vara ung på … något liknande lär inte komma tillbaka på mycket länge.
January 11th, 2016 at 10:33 pm
Precis, Håkan. Det var en tillfällighet.
January 11th, 2016 at 10:48 pm
67 var som en stor öppning, en port…..
Nu och sedan; murar och försäljning, överallt.
January 12th, 2016 at 12:37 am
Jag tror att Bowie, denne cockneysjungande britt som var så besatt av Amerika, paradoxalt nog lärde minst en generation nordbor att upptäcka och uppskatta Europa… Speciellt under de år då tågluffandet var på modet vimlade perrongerna nere på kontinenten av bleka ynglingar som i sina 30-talskostymer och pomaderade frisyrer såg ut som om de ramlat ut ur konvolutet till någon av hans skivor eller just skulle ansöka om att få bli rekryterade som statiser till det triumfartade ögonblick då “the return of the thin white duke” skulle gå av stapeln i Berlin eller annorstädes…
Låtarna men även texterna låg där alltid som ett evigt soundtrack över vänthallar och sotiga järnvägsrestauranger. “Here are we one magical moment…”
Lite senare, under 80-talet, ersattes Bowiekopiorna bland tågluffarna av bleka ynglingar som nu istället såg ut som om de var på väg till nästa inspelning av Brideshead Revisited. Men då var det redan en annan era och tågresorna skedde plötsligt i färg; tidigare hade allting – kupéerna, gränspolisen och tullarna, svartabörshajerna på Prags broar och de långa, väntande godstågen som ständigt syntes på något sidospår – varit i svartvitt och då var Bowie det kongeniala ackompanjemanget till vagnshjulen och rälsens dunkande. “Here are we one magical moment…”
January 12th, 2016 at 9:11 am
Till Jens Christian: skarpt iakttaget! Men vad klär den sortens människor ut sig till idag?
January 12th, 2016 at 10:32 am
Det är ju ingen tillfällighet heller att Bowies genombrott ligger i fas med Watergateåren, en tid när paranoida deckarintriger tycktes ha flyttat in i centrum av politiken och alla kunde misstänkas ha hemliga planer, hemliga koder och hemliga bakdörrar. Och när det dessutom fanns ovanligt många unga “expatriate Americans” i Europa, folk som hade vägrat åka till Vietnam och slåss, gäststudenter , drop-outs och andra (Tony Visconti var en av dessa unga amerikaner som flyttat över). I den gruppen fann Bowie ganska säkert en del viktiga, tidiga fans som hjälpte till att sprida ryktet om honom – och insikten att han var mer än en ovanligt färgglad teenybopper.
January 12th, 2016 at 2:47 pm
Håkan: Gute Frage… Antingen har min blick under dessa decennier gått från hyfsat skarp till mycket suddig…eller också är allting enhetligare i dag. I det ögonblick den förste unge PR-konsulten lägger ut en selfie på sig själv med hipsterskägg spirar exakt samma skägg på otaliga andra hakor. Och det segrande modet är då redan havande med sin egen undergång (på grund av immediate overkill), i ett allt snabbare accelererande tempo…
January 14th, 2016 at 10:11 pm
(Mycket prat i den här tråden men ingen musik. Hmm 🙂 Borde kanske posta nåt från ★ men nöjer mig med Chris Hadfield’s cover på en tidig Bowie, originalet från 1972 så borde funka i sammanhanget: https://youtu.be/KaOC9danxNo “Rest in peace, Starman.”)