Är Cristiano Ronaldo fotbollens Björn Ranelid?

Är Island fotbollens Sandro Key-Åberg?*

Är Sverige fotbollens Sverige?

(*vet inte riktigt vad jag menar med det, men det låter bra)

OK, jag lägger mina slantar på bordet och säger final mellan Italien och Tyskland.

Jag har fått ett råd att hålla ett öga på Österrike och vad jag läst hittills så verkar det klokt. Jag tror England går till kvartsfinal men inte längre och, i sanningens namn, att samma gäller ett Sverige som likt Portugal och Wales till så stor del är lag byggda runt en anfallare. Jag tror det kan bli en svaghet i en utökad turnering som denna. Men det nya formatet ska ju gynna de stora länderna, så jag tror erfarna EM- och VM-rävar som Italien och Tyskland kommer att dra mest nytta av det. Frankrike kommer att implodera igen, Spanien kommer inte att hitta tillbaka till flytet.

Och kolla sen hur dum jag ser ut om en månad.

Mer och mer talar man om möjligheter att komma runt problemet med att folket kan rösta fel, så att det blir Brexit, trots (eller tack vare) att hela den globala politiska och ekonomiska eliten inte vill det.

En folkomröstning kan aldrig vara bindande, enligt brittisk grundlag. Sovereignty finns bara hos the Crown in Parliament, dvs majoriteten parlamentsledamöter. Och inte ens tvåhundra av 650 MP’s är för Brexit.

Man kan till exempel förhala de stadgade tvååriga förhandlingarna under Artikel 50, få en usel deal (Norge-minus, liksom) och ta en folkomröstning till om några år. Det är cyniskt och kommer sannerligen inte att minska klyftan mellan väljare och folkvalda.

Men det är möjligt. Det är i princip överensstämmande med det faktum att man aldrig kommer att ha folkomröstning om dödsstraff eftersom det i de flesta lägen skulle få en majoritet för. Liberala demokratier är liberala för att man inte låter folket bestämma.

Eller som Atatürks paroll löd: “För folket, trots folket”.

Jag gick i eftermiddags på en paneldiskussion om Londons framtid med Observers arkitekturskribent Rowan Moore och författaren Owen Hatherley, som jag skrivit om förut. Det hela var en del av Stoke Newington Literary Festival.

För de obevandrade: Stoke Newington ligger strax norr om Hackney och är lika med linser och quinoa, bevara våra bibliotek, påkostat boho, Guardianfanatiker. Ett slags right-on Hampstead.

Nu var väl diskussionen inte så förfärligt givande, det blev mest syrligheter om Garden Bridge och Walkie-Talkiekåken. Men också en bra redogörelse av Moore om den allt ojämnare kampen mellan public and private space i staden.

Vad som retade mig var dock att folk är så kassa på det här med ljud. Det var cirka 200 pers i en byggnad typ mindre landsortskyrka med högt i tak. På scenen de två huvudpersonerna plus moderatorn, alla med varsin (fristående) mik samt två högtalare snett riktade mot sidoväggarna, av någon anledning.

Ingen av de medverkande hade uppenbart något som helst hum om hur man talar i mikrofon under sådana omständigheter. Första regeln är att hålla ett jämnt röstläge från början till slut. Alla tre började sina meningar hörbart och avslutade dem ohörbart för oss i bakre hälften av auditoriet.

Vad som speciellt retar är att det är en amatörmässighet som så typisk för Stokey, så till den grad att de säkert gratulerar sig själva för att det blev lite folkligt fel. “Vi jobbar på frivilligbasis här!” Det är som med foppatofflorna. Acceptabelt för tioåringar, förbjudet för vuxna.

Skitintressant diskussion mellan Paul Mason och Pablo Bustinduy (Podemos) om det som egentligen betyder någonting i EU-debatten: hur förändra ett i grunden pajat system. Från spanskt, grekiskt och brittiskt perspektiv.