Jag gick i eftermiddags på en paneldiskussion om Londons framtid med Observers arkitekturskribent Rowan Moore och författaren Owen Hatherley, som jag skrivit om förut. Det hela var en del av Stoke Newington Literary Festival.

För de obevandrade: Stoke Newington ligger strax norr om Hackney och är lika med linser och quinoa, bevara våra bibliotek, påkostat boho, Guardianfanatiker. Ett slags right-on Hampstead.

Nu var väl diskussionen inte så förfärligt givande, det blev mest syrligheter om Garden Bridge och Walkie-Talkiekåken. Men också en bra redogörelse av Moore om den allt ojämnare kampen mellan public and private space i staden.

Vad som retade mig var dock att folk är så kassa på det här med ljud. Det var cirka 200 pers i en byggnad typ mindre landsortskyrka med högt i tak. På scenen de två huvudpersonerna plus moderatorn, alla med varsin (fristående) mik samt två högtalare snett riktade mot sidoväggarna, av någon anledning.

Ingen av de medverkande hade uppenbart något som helst hum om hur man talar i mikrofon under sådana omständigheter. Första regeln är att hålla ett jämnt röstläge från början till slut. Alla tre började sina meningar hörbart och avslutade dem ohörbart för oss i bakre hälften av auditoriet.

Vad som speciellt retar är att det är en amatörmässighet som så typisk för Stokey, så till den grad att de säkert gratulerar sig själva för att det blev lite folkligt fel. “Vi jobbar på frivilligbasis här!” Det är som med foppatofflorna. Acceptabelt för tioåringar, förbjudet för vuxna.