Det finns en omfattande litteratur om USA:s roll i uppbyggnaden av Sovjetstaten, framför allt på den industriella sidan under NEP-åren på 1920-talet, men också om det kulturella inflytandet: amerikanska filmer var omåttligt populära. Jag har dock inte sett någon närma sig ämnet som Owen Hatherley gör i ‘The Chaplin Machine’.

Hans perspektiv ger sig i undertiteln: ‘Slapstick, Fordism and the Communist Avant-Garde’. Det är till avgörande del en bok om kroppsrörelser. Hatherleys utgångspunkt är hur det unga Sovjet anammade Taylors och Fords teorier om arbetets rationalisering i time-and-motion studies och det löpande bandet. På samma gång spelade Buster Keatons och Harold Lloyds men framför allt Chaplins filmer en avgörande roll för hur rysk film och teater kom att utvecklas, med figurer som Meyerhold, Eisenstein, Vertov och Tretjakov. Människan som maskin, människan i maskinen, blev ett centralt ledmotiv för det kommunistiska avantgardet, och Hatherley redogör för en ofantlig mängd rörelser och riktningar som tog sin an Den Nya Människans plasticitet: excentrismen, konstruktivismen, osv.

Jag märker nu att det är en bok som oerhört svår att sammanfatta, vilket inte innebär att den är osammanhängande på något vis, tvärtom: den är en av de mest originella och tankeväckande jag läst på länge. Owen Hatherley är en av de skribenter som är helt oförmögen att skriva något ointressant. In emellan Klas Östergrens noveller ska jag nu ta mig an hans direkt föregående bok, ‘Landscapes of Communism: A History through Buildings’.