Vi gick och såg Tanztheater Wuppertal på Sadler’s Wells igår kväll, föreställningen hette ‘Masurca Fogo‘. Jag har sett dem två-tre gånger tidigare, sent nittiotal tror jag, och blev inte bara imponerad utan… häpen, lite ställd. Dans är egentligen inte något som ligger mig särskilt varmt om hjärtat, måste jag erkänna, men det här tyckte jag var nytt, och tänkvärt på alla de sätt. Mycket av vad de gör handlar om kärlek och makt, dvs om sex, och det finner ofta sin form i upprepningar, i ritualiserade rörelser, särskilt skarpt koordinerade danser på led (se klippet i länken). Men jag tyckte föreställningen igår nästan blev en pastisch på Wuppertalstilen, så att det ibland började närma sig slapstick, något jag aldrig förut sett hos dem: deras patos kom liksom från ett annat håll. Jag kan inte tro det har att göra med att Pina Bausch, grundaren, inte längre finns bland oss. Och dessutom, att anklaga just Wuppertal för pastisch låter ju snarast som en komplimang. Pastisch är liksom deras varumärke. Men ändå. Skratten var många under kvällen. Och det fick mig att undra.