Han var en av dessa figurer som, tja, figurerat under mina Londonår, särskilt på sjuttiotalet. Han var en överallt närvarande bråkmakare, och en alldeles typisk engelsk rebell i den meningen att han var en Etonelev som gick till angrepp mot allt det som Eton stod och står för: privilegierna, institutionerna, likriktningen, “den ytliga självsäkerheten” som min vän Tom Gann uttryckt det. Angreppen stammade liksom ur hans nedärvda entitlement att säga just vad han sa. Engelsk radikalism är en komplicerad och motsägelsefull sak. Både sig själv och inte sig själv, både sann och falsk, både fri i nuet och fast i det förgångna.