(Jag har skapat en ny kategori, “London uppdatering”. Det kommer att handla om texter som direkt relaterar till min Londonbok, till exempel hur vissa företeelser eller platser eller människor har fortsatt utvecklas efter att boken kom ut; hur Brexit och andra politiska skeenden påverkar staden; jag kan också besvara eventuella frågor eller kritik kring boken; samt kanske komma med ett och annat tips inför Londonresan).

Premiärposten handlar alltså om Hackney och relaterar mest till kapitel 2 (Londons konstruktion) och kapitel 5 (Londons marknader).

Flera stycken av mina gamla vänner och kollegor på Broadway Market säger att kundunderlaget sakta men märkbart förändrats det senaste året eller så. Den är inte längre en såpass utpräglad hipstermarknad som den brukade vara. Man märker det inte bara på att helskäggen och de franska bulldoggarna och de upprullade jeansen är färre, utan också på folks köpvanor.

För det första berättar många traders att försäljningen, dvs deras inkomster, börjat öka rätt markant. För det andra förekommer det nästan inte alls längre att kunderna försöker pruta på priserna, som var rätt vanligt förr.

Vad är det alltså som pågår? Det är själva stadsdelen Hackney som håller på att förändras. Den första gentrifieringsvågen började ju ungefär när vi flyttade dit, kring 2004-5. Och det gick snabbt, huspriserna längs gata efter gata sköt i höjden, som på Greenwood Road där vi bodde.

Många av de ursprungliga gentrifierarna bor naturligtvis kvar, men åter andra har dragit vidare ännu längre österut till Walthamstow, Leyton, Forest Gate och ännu längre bort. Kvar lämnar de en stadsdel med bland de högsta priserna (och hyrorna) i London utanför “blingbältet” Mayfair, Belgravia, Kensington-Chelsea.

Nu har det i stället kommit en andra våg av bosättare. Det rör sig om redan välbärgade människor som har råd att betala de astronomiska huspriserna (och råd att inte behöva pruta på marknaden) därför att de vill bo i trendiga Hackney, med sina många grönområden, sina utmärkta skolor, sina lattebarer och craft pubs, och inte minst närheten till jobbet i City.

“Broadway har börjat kännas lite… Kensington,” som vännen Pete sa härom kvällen. Men Hackney har något som Kensington inte har i lika hög utsträckning: The Real. Här finns, fortfarande, ett betydligt större inslag av kommunala hyreshus (ofta höghus), av BAME*-befolkning, av synliga och uppenbara tecken på fattigdom och utsatthet. Det skänker ett nu för tiden mycket viktigt och eftertraktansvärt inslag av autenticitet åt Hackney.

Och det ordet – autenticitet – har ni stött på förut om ni läst boken..

*BAME = Black, Asian, Mixed Ethnicity