Det finns naturligtvis inte särskilt mycket att skriva om Brexit förrän om ett par veckor, kanske, när slutmanglingarna ska ha blivit färdiga. Partikongresserna säger lite eller inget. Mitt heta tips är att eftersom Chequersdealen, som den nu ser ut, är oacceptabel för EU så kommer man att hitta en fördröjning som gör helvetet än mer långvarigt än det borde blivit, alltså att man riggar upp en temporär tullunion för hela UK som inte skapar några gränser på Irland, säg fram till 2020. Under tiden avsätts May, eller också nyval, men så börjar då spelet om igen. Mitt hetaste dystopiska tips är att de allt omöjligare förhandlingarna UK-EU sammanfaller med en tilltagande kris inom EU – högerpopulism, Grekland, Ungern, Ryssland – som får allt att krascha kring 2022-23. Då invaderas vi av Norra Makedonien, god help you.

För ögonblicket, däremot, kan i alla fall inte jag annat än sitta stirrande och haktappad inför det konservativa partiets dödskamp. Jag tror uppriktigt, och är inte ensam om det, att Tories kommer att dö ut som politiskt parti inom de kommande åren, ungefär som liberalerna gjorde i början på 1900-talet, fast med vitt skilda förtecken. “Dö ut” bokstavligen: de enda “ungdomar” som syntes på deras partikongress var tre högstadieelever som visste allt om blemmor men inget om kondomer. Partiet får avsevärt mer i bidrag från döda medlemmar än levande, jag lovar. Det är ett parti (Conservative and Unionist Party) som gjort det inte bara tänkbart utan möjligt att Unionen kommer att upplösas, att Skottland får sin självständighet och att  – djupt andetag – Irland blir enat. Detta alltså ett parti som dominerat regeringsmakten sedan första världskriget. Vad kommer att ersätta dem? Jag tror jag vet.

I morgon: Labourpartiet