Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Och så Labour, då…

Categories: Brittiskt allmänt
Friday, Oct 5, 2018

Precis som Brexit hade sitt ursprung i de konservativas inre partistrider har Brexit under de senaste två åren för Labour handlat om att inte förlora vad de ser som sin traditionella väljarbas i mellersta och norra England. En berömd karta (som jag inte hittar just nu) visade ju att de starkaste Brexitregionerna under folkomröstningen 2016 nästan exakt stämde överens med de områden som upplevde den mest brutala avindustrialiseringen under Thatchers åttiotal. Därav den vacklande/velande inställningen partiet haft och har. Brexit handlar främst om två politiska partiers överlevnad, snarare än nationens dito.

Vad borde Labour gjort i stället? Det fanns väl två huvudsakliga vägar att gå. Antingen – som bl.a. Paul Mason förordat – en kampanj grundad på Remain and Reform via ett avtal à la Norge+. Eller också ett fullbestyckat s.k. Lexit ungefär som Larry Elliott beskrev det i Observer för inte så länge sedan, ett argument han baserade på två nyliga böcker av Costas Lapavitsas och Philip Wyman. Det vill säga, dra konsekvensen av gammal-Labours hävdvunna skepsis mot EEC/EU, personifierad i Jeremy Corbyn, och sikta på ett frihandelsvatal som frigör UK från de nyliberala trossatserna som EU sedan Lissabonavtalet vilat på.

Nu har Labour i stället hamnat, liksom, ingenstans. Det är i stort sett bara en organisation som väntar på ett nyval, som förmodligen inte kommer och som de i sin tur kan vara långt ifrån säkra på att vinna, i alla fall enligt opinionssiffrorna. Vilket håll man än vänder sig åt så är det en strategisk blunder av format.

2 Responses to “Och så Labour, då…”

  1. Politik som en variant av fångarnas dilemma: inget av de båda stora partierna klarar att debattera (och upplysa om) frågan på ett vuxet och seriöst sätt eftersom man inte anser sig kunna lita på att den andra sidan lever upp till detta förtroende – vare sig det andra partiet eller motståndarna inom det egna partiet. Och dessutom kan man, som du är inne på, inte ta risken att stöta bort delar av den egna centrala väljarbasen. Suck.

  2. Kanske är det t.o.m. något enklare än så, i det att i alla fall på regeringssidan har man nu en generation politiker som för det mesta inte skulle klarat av ett middle management-jobb på ett medelstort åkeri i Säffle. Ren inkompetens (Chris “Failing” Grayling), uppblåsthet parad med inkompetens (Boris Johnson), lögnaktighet parad med inkompetens (Michael Gove), grav idioti parad med inkompetens (Gavin Williamson, Jeremy Hunt), ledda av en premiärminister som inte har någon som helst erfarenhet av internationella förhandlingar (hon var ju inrikesminister i nio år, och behövde därför aldrig befatta sig med sådant). Någorlunda kompetenta människor, som Ruth Davidson i Skottland, vägrar uttryckligen ha något med dem att göra. Däri ligger också en del av förklaringen till varför många tror de konservativa är på sista varvet.

Archives



Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004