The G:s Barney Ronay (som inte är så dum han heller) skriver idag om landets kanske främste sportjournalist någonsin, Hugh McIlvanney, som gick bort i veckan. McIlvanney skrev för Observer i trettio år, flyttade till Sunday Times mot slutet, och hans ämnen var nästan uteslutande boxning och fotboll, särskilt skotsk sådan: han var själv född i Kilmarnock och hade en åskväderliknande skotsk stämma, som han visste att använda.

Och McIlvanney var framför allt där. VM-finalen 1966. Ali-Foreman och the rumble in the jungle, strax efter vilken han fick en flera timmar lång sängkantsintervju med Ali. Och så vidare: länkar finns lite överallt, böcker också. Men jag ska bara länka en av dem: referatet från bantamboxaren Johnny Owens tragiska slut hösten 1980 i matchen mot Lupe Pintor. Det är skärrande läsning, visst, men här finns också all McIlvanneys ärlighet och saklighet, hans djupa empati och enorma kunskaper.

Barney Ronay skriver i sin artikel om den konstgjorda uppdelningen i brittisk sportjournalistik mellan vad man kan kalla skönskrivande och okonstlade redogörelser, mellan chin-strokers och reportrar. Den skillnaden existerar helt enkelt inte hos McIlvanney. Han skrev vad han såg.