Jag skrev om detta för någon månad sedan. I morse hade jag ett långt samtal med en advokat som är specialist på immigrationsfrågor. Jag ska inte gå in på allt vi diskuterade, men det hela är inte fullt så “enkelt” som jag hade trott och hoppats. Situationen är så helt uppe i luften fortfarande, inte bara vad gäller Brexit generellt utan med ansökningarna om settled status i synnerhet. David tyckte det vore säkrast att jag ansöker om settled status, trots att jag (som det nu står i Home Offices instruktioner) egentligen inte behöver göra det pga att jag har indefinite leave to remain.

Men här är det absurda. Skulle jag förlitat mig enbart på mitt ILR så skulle jag nästa gång jag passerar gränskontrollen få bevisa att jag inte sedan 1982 “levt utanför UK i två år eller mer”. Hur bevisar man något sådant? Bankkonto duger inte (även om man har kvar alla saldobladen) eftersom man naturligtvis kan hålla ett konto igång även om man inte bor här. Samma gäller registret över inbetalningar till National Insurance. Vittnen? “Härmed intygas att Gunnar inte rört sig ur fläcken på fyrtiofem år”? Tror inte det duger heller, faktiskt.

Jag tror den längsta, sammantagna tiden jag inte bott i UK är någon dryg månad. Antingen i Sverige när min son hade sommarlov på västkusten, eller i Spanien när det var som mest kaotiskt kring restaurangen, osalig i åminnelse. Lika absurt är dessutom det faktum att jag inte är någon förmögen människa utan skulle behövt jobba under dessa två år, vilket borde lämnat spår i skattelängder och annat. Spår som inte heller existerar. Ännu a negative to be proved… Jag påpekade förstås allt detta för David, advokaten, och han kunde bara sucka och säga, “Jag vet, jag vet…”

Det här landet befinner sig mitt i ett nervöst sammanbrott, och det är förmodligen bara vi utlänningar som ännu är någorlunda vid våra sinnens fulla bruk. Men det är fanimej touch-and-go ibland…