Interludium
Categories: Brittiskt allmänt, KulturelltMonday, Mar 4, 2019
Jag tog mig, för ovanlighetens skull, ähem, en pint på Lord Clyde vid femsnåret idag. Välförtjänt, tyckte jag. Jen bakom baren hade valt som bakgrundsmusik en runda Beatlesklassiker, som faktiskt fick mig att titta upp då och då, och minnas. Men så kom det till “And I love her” och Geoff, som satt med en kompis vid ett av de höga borden, sa: “This is shite, Jen, can we have something else?” Och Patrick, som alltid går omkring i rosa kortbyxor om det så är vinter, vår, sommar eller höst, instämde: “Yeah, fucking rubbish…!” Så Jen satte på Paul Simon och “50 ways to leave your lover” i stället. Genialt. Den damen förtjänar en medalj. Men hur har det kommit sig att dessa pubens regulars, dessa genomsnittlighetens genomsnittligheter, om inte salt of the earth så i alla fall jordens hushållsostar, har blivit så fientligt inställda till The Beatles? Vad har vi förlorat? (Eller vunnit. Jag föredrog alltid Stones).
March 6th, 2019 at 4:30 pm
Smaken för rosa shorts funkar nog inte så bra med Beatles. Med Stones däremot, inte minst med Mick Jagger. Honom kan man tveklöst se framför sig i skära kortbrallor, tajta. Men John eller Paul – knappast.
March 6th, 2019 at 5:12 pm
Precis, kan inte hålla med mer!
Och dessutom en glädje att se dig tillbaka här i kommentarsfältet, Lars H!
March 6th, 2019 at 6:21 pm
Tack!
March 7th, 2019 at 7:43 am
Det här kanske kan intressera dig – om du inte redan sett det? I “Vännerna på Singelbacken” beskriver Anders Sundelin det informella socialdemokratiska nätverk med Ebbe Carlsson m.fl. som drog i trådarna i Palmemordsutredningen.
https://www.fokus.se/2016/02/vannerna-pa-singelbacken/
Och den första fråga man ställer sig efter läsningen: vad MER har det här mäktiga gänget gjort, under de år de var verksamma? Att få mordutredningen att haverera var kanske deras grand finale, men det är sannolikt inte det enda de har gjort.
March 7th, 2019 at 9:07 am
Tack för det, Håkan, men jag tycker uppriktigt sagt inte där finns så mycket nytt, egentligen. Bortsett från den där adressen på Djurgården så är det mesta rätt välkänt, särskilt om man följt Palmeutredningens turer genom åren. Själva idén om socialdemokratins “narrativa slut” och Sveriges “fullbordan”, var bl.a. utgångspunkten för en radiodokumentär jag gjorde 1990, kallad “Sweden – the Complete Society” (ska försöka greja en utskrift någon gång). Men det är förstås bra att bli påmind också!
March 8th, 2019 at 4:23 pm
För mig var mycket nytt, men jag har ju inte fördjupat mig i Palmemordet lika mycket som du. Och den intressantare frågan kvarstår: vad mer har det här nätverket haft för sig? Saker som kanske ännu är okända eftersom det var framgångsrikt och inte slutade i ett offentligt haveri.
March 8th, 2019 at 4:32 pm
Som sagt, då är det ju bara bra att Sundelin tar upp det, absolut! Om du vill fördjupa dig i just P-mordet relaterat den här socialdemokratiska partidimensionen så vet jag ingen bättre än (vännen) Gunnar Walls ‘Mörkläggning’ i två delar från 1997 (som också vann Guldspaden). Skrämmande ting, faktiskt.
March 11th, 2019 at 3:56 am
Den här texten om nån som skrivit nånting-nåntig om att översätta är inte så rolig som introt utlovar. Men själva boken kan vara nog så bra kompanjon, ändå.
https://www.theguardian.com/books/2012/sep/16/fish-your-ear-bellos-review