La miseria y esplendor de la traducción (1)
Categories: Kulturellt, SpråkSaturday, Mar 9, 2019
Detta som en liten paus i arbetet. Rubriken, från Ortega y Gasset, har jag använt förut under många roliga diskussioner om språk och översättning här på bloggen. Denna sporadiska miniserie är bara till för att belysa några principiellt intressanta (hoppas jag) spörsmål som uppstått ur översättningen jag håller på med nu. Och det skadar väl för fan inte om jag säger att det är Joseph O’Connors nya roman ‘Shadowplay‘, som kommer ut här i juni, i Sverige någon gång i framtiden.
Kort sammanfattning, alltså. Den utspelar sig slutet 1800- och början av 1900-talet. De tre huvudpersonerna är legendarer: skådespelarna Henry Irving och Ellen Terry, samt Irvings teaterdirektör på Lyceum Theatre Bram Stoker, författaren till ‘Dracula’. Den fjärde huvudpersonen är deras inbördes komplicerade förhållande med varandra, känslomässigt, sexuellt, konstnärligt. O’Connor är oerhört skicklig på att gestalta allt detta, och en sån här närläsning gör ju att man börjar fatta hur han bär sig åt.
Nå, en scen från så där en tredjedel in i handlingen, nämligen Ellen Terrys entré i romanen. Hon är inte bara den vackraste kvinna som någonsin sett dagens ljus utan också världens mest framstående skådespelerska (eller “aktris” då’rå), älskad och beundrad, mytomspunnen och ryktbar. Hon dyker här första gången upp i kulissen på Lyceum, oinbjuden, när Irving som bäst håller på med Hamletmonologen, men hon lämnar strax teatern utan att hälsa på honom. Ett plötsligt, magiskt, kortvarigt besök.
När hon då första gången tilltalar någon under detta besök, just som hon kommit in, så säger hon, som alla berömdheter i ett sådant sammanhang – den stora entrén, jag väntar-mig-applåder, bara-knäböj-inför-mig – följande, som om hon håller fram handen att bli kysst, men också i en slags låtsad blygsamhet:
“I am Ellen Terry”.
Hur översätter man det? Jo, jag vet, frågan är skitdum. Men inte okomplicerad, av två anledningar: en språklig, en social. “Jag är Ellen Terry” låter helt enkelt inte rätt på svenska i mina (långvarigt utlandssvenska) öron, hur berömd man än är, hur mycket arkaiskt artonhundratal det än är. Min första instinkt är att skriva “Jag heter Ellen Terry”. Jag tycker någonstans att det inte finns i vår språkliga kultur att säga att man “är” sitt namn, sin berömdhet, sitt rykte. Man heter sitt namn, och sitt rykte.
Det handlar inte om falsk blygsamhet heller, för detta är tvärtom en av de mest effektiva, passivt-aggressiva vapen vi svenskar har i vår sociala och språkliga arsenal. “Jag råkar heta Karl XVI Gustaf och råkar vara Sveriges konung – och du jobbar på Konsum, förstår jag? Så trevligt.” Vi skjuter ner människor genom att underspela vår egen betydelse så att kontrahenten snubblar och faller på sin egen obetydelse. Svenskar, berömda eller oberömda, är jävligt bra på att sätta folk på plats, om så bara genom tystnad, tillbakadragenhet, passivism. Se bara på den där högst märkliga scenen i första avsnittet av Enzensbergers DN-serie om Sverige på 80-talet, som Sundelin skriver om i länken Håkan la upp härom dagen. “Jag är inget. Men du är mindre än inget”.
Så det får nog bli “Jag heter Ellen Terry”. Men jag är inte hundraprocentigt säker. Ännu.
March 9th, 2019 at 9:31 pm
Jag är inte översättare och verkligen inte författare men här skulle hon nog bara sagt “Ellen Terry”.
Alla kända människor jag träffat och som naturligtvis vet att alla vet vem det är har presenterat sig så med bara namnet.
Det finns en fin historia om när Gösta Ekman första gången träffade produktionsledaren Jutta Ekman. Han presenterade sig, “Gösta Ekman” och hon svarade naturligtvis “Jutta Ekman”. Gösta stirrade till på henne och tolkade det som att hon drev med honom och pratade barnspråk så han fortsatte med “Doda doda”.
March 10th, 2019 at 8:03 am
“Det är jag som är Ellen Terry.” ?
March 10th, 2019 at 8:24 am
Niklas: den historien är underbar! Särskilt som potentialen finns att Gösta Ekman, av alla människor, inte såg det roliga.
Men både ditt och Lennarts förslag är alltför öppna för misstolkningar, avsiktliga eller ej.
“Ellen Terry” – “Ellen Terry? Hon är inte här, du får leta nån annanstans”
“Det är jag som är Ellen Terry” – “Nej, men är det inte hon där borta i hörnet som är Ellen Terry?”
March 10th, 2019 at 8:26 am
“Jag är Shackleton” översatte någon (i ett P1-program för många år sedan) Ernest Shackletons berömda replik till säljägarna – “My name is Shackleton” – då han återvände till Sydgeorgien 1916 (och vid en tid då alla antog att hans expedition hade gått under). Men “Mitt namn är Shackleton” blir mycket bättre på svenska, och fångar dessutom den här understatement-faktorn du är inne på – samtidigt som Sir Ernest i det läget, där och då, nog inte var inne på att imponera på sin publik.
På samma gång föregriper han med nästan ett halvsekel agent 007:s ännu mer berömda självpresentation.
March 10th, 2019 at 8:42 am
Jag tycker alltså det skorrar att säga “Jag är Shackleton” – men jag vore intresserad av att höra andras åsikt om det, dvs är det bara jag som “hör fel”, liksom? “Mitt namn är Ellen Terry” är också lite väl understatement, en lite för falsk blygsamhet.
March 10th, 2019 at 9:21 am
Håller med Niklas om att i samtal, numera, vore ett kortfattat “Ellen Terry” nog den mest naturliga lösningen på svenska, men det är just i tal, där intonationen (lätt fallande på slutet) får signalera att hon menar sig själv. I skrift kan det kanske verka tvetydigt, dessutom får man väga in att människor för hundra år sedan inte alltid var lika informella som vi är numera. Fast det här handlar ju om en trio av konstnärer i en privat situation.
Och ja, “Jag är Shackleton” låter alltför ostentativt på svenska. Tänk: “Jag är Wilde”… 🙂
March 10th, 2019 at 10:42 am
Jag är Shackleton låter inte riktigt klokt. Jag är läkare, jag är pilot eller jag är ekonom men inte jag är Ejve.
När det gäller Ellen Terry-presentationen beror det väl på hur översättaren så att säga krattar manegen? Det kan väl inte vara något stort problem att få “Ellen Terry” att alldeles rätt och naturligt och omöjligt att missförstå? Om man nu inte vill göra henne lite mer Zarah Leandersk förstås; “JAG är Ellen Terry”.
March 10th, 2019 at 11:31 am
Nej, det stämmer, Niklas. Jag minns just nu inte exakt alla detaljerna, men det är möjligt det kan funka med bara “Ellen Terry”, får se under andra genomgången.
March 10th, 2019 at 4:17 pm
“My name is Terry – Ellen Terry.”
Skoja bara.
Men om det här är så svårt hur svårt är det inte att översätta till engelska, som jag olovandes gjort nån gång.
March 10th, 2019 at 5:37 pm
“My Name is Shackleton” hade varit en fet filmtitel om en tuff gangster. Svensk titel på förslag: “Shackleton – Hänsynslös Hämnare”. 😉