En god vän skickade det här fotot härom dagen. Det ska vara väldigt berömt, men jag hade varken sett eller hört talas om det tidigare. Det gjorde ett oerhört intryck på mig eftersom jag ju håller på att översätta en roman om det intima förhållandet mellan de två. Så mycket större intryck därför att det är en ögonblicksbild, snarare än porträtt. Irvingfiguren andas så mycket karisma, t.o.m. här. Stoker var alltså så pass mycket mer storväxt.

Och det fick mig att tänka på att mitt i största allmänhet “visuella sinne” är ganska underutvecklat, så har jag i alla fall alltid uppfattat det. Det hade knappt gått upp för mig att man kunde googla på foton på dem, eller på Ellen Terry, eller allt det andra som förekommer i boken. Jag är usel på att ta fotografier. Folk ser ofta saker i bilder som inte gått upp för mig. Jag tycker förstås om konst lika mycket som the next person, men känner mig alltid liksom i underläge.

Jag är prosamänniska, skulle inte kunna skriva en dikt om mitt liv hängde på det. Varmed jag då menar bilder-i-ord, inte prosametaforer. Likadant tror jag inte jag skulle kunna skriva filmmanus, men jag älskar radio, röster, mikrofoner. Mina sinnen är på det stora hela narrativa, inte visuella – och jag inser att det är en ganska skranglig distinktion. Jag hör bättre än jag ser. Det har till viss mån också med tempo att göra: berättelsens väg vs. intryckets plats.

Hur som helst, om detta låter som svammel, skyll på Brexit.