Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Konservatismens nedgång II

Categories: Brittiskt allmänt
Saturday, Apr 27, 2019

Jag berörde mest publicistik i den förra posten. Men en annan viktig källa till konservativ ideologiproduktion har förstås alltid varit den akademiska sfären. Detta är något jag bara ska nämna här helt kort, för jag är inte särskilt välinformerad om hur utvecklingen gått inom det här området under senare år. Men det kan vara värt att hålla i tankarna i sammanhanget.

Den sfären innefattar naturligtvis Oxbridge, generellt, men i synnerhet Oxford. Och då menar jag heller inte nödvändigtvis ett ämne som PPE (Politics, Philosphy, Economics) dvs den politiska, karriärdanande akademiska vägen, för den tenderar att premiera ett nervöst iakttaget status quo, i motsats vad man lite löst kan kalla tradition.

Konservativa tankeströmningar har snarare producerats i ämnen som historia, filosofi och litteraturvetenskap. Och där har Oxford traditionellt, och tills alldeles nyligen, varit allergisk mot idéer över huvud taget, dvs ett av konservatismens mest varaktiga kännetecken. Detta till skillnad från Cambridge där man varit mer öppen för teoribyggen, kanonskapande och oliktänkande. Terry Eagleton beskrev det träffande en gång, just vad gäller litteraturkritiken, och han gjorde det av egen erfarenhet:

Official Oxford English wasn’t opposed to theory specifically: it was darkly suspicious of ideas as such, of which such theorising was simply an extravagant specimen. Literary works consist of feelings and images, not of abstractions. The very institution of literature was thus an implicit critique of political extremism. The sensuous particularity of the text acted as a curb on cerebral flights of utopian fancy, while its delicate interweaving of attitudes challenged any too partisan position. Postgraduate students who were informed by senior members of the Oxford faculty that their work contained a large number of ideas soon became aware that this was not intended as a compliment. It was that other place [Cambridge], inhabited by bolshie ideologues like Leavis, Empson, I.A. Richards and Raymond Williams, which set the pace as far as concepts and critical procedures were concerned, and which engaged in such superfluous pursuits as reflecting on why one was studying literature in the first place. Oxford people just read the books and said whether they liked them or not. The controversy over structuralism in the 1980s could only have erupted at Cambridge, given that most of Oxford had no idea what it was.

(Ur en recension i LRB av D J Taylors The Prose Factory: Literary Life in England since 1918. Den ligger bakom betalvägg; länk här)

Comments are closed.

Archives



Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004