Jag skrev om den här på Pressylta för sju år sedan och för fjorton år sedan (!). “Världshistoriens bästa teveserie” som jag fortfarande vill kalla den, dvs Michael Apteds “7 Up“, som tog sin början 1964 och nu nått nionde avsnittet, när de medverkande är sextiotre. Jag tror den brukar visas i Sverige också, programlänken går i alla fall till ITV, men den funkar kanske inte. Det här avsnittet visades i måndags, men jag har väntat och ska se den ikväll. Och precis som förra gången: “Det är nästan så jag tvekar om jag ens vågar titta. Nästan, alltså…”.

+ I det här första avsnittet fick vi alltså träffa Tony, the cheeky chappie, taxichaffisen från East End, seriens stjärna kanske. Sue, den urtrevliga, extroverta kvinnan som var försiktig i valet av karlar, men nu lever ett gott liv. Andrew, den internatutbildade 7-åringen som läste Financial Times och blev advokat. Och så Nick, bondsonen som blev kärnfysiker i USA, och därefter lärare. Ett av programmens teman är ju hur det engelska klassamhället präglar människor och det kunde knappast illustrerats bättre här, med sin blandning av förutsägbar livsbana och den melankoli som följer därav. Helt förtrollande.