‘K’ är nog en av de märkligaste, mest konfunderande böckerna jag läst på länge. Särskilt, som sagt, när man läser den efter ‘Klubben’, och det inom loppet av sådär 48 timmar. Det här blir ingen lång analys, mest för att jag inte har redskapen till det, eller ens “närheten” till ämnet. Säkert inget särskilt originellt heller, det mesta har nog sagts vid det här laget.

Dessutom är jag tyvärr inte överdrivet au fait med Katarina Frostenssons diktning. Men jag litar helt och fullt på vänner och bekantas omdömen och accepterar att den är av högtstående art, kanske unik, något som kommer att överleva allt det samtida bullret. Vilket också ibland – men inte alltid – visar sig vid de rikliga tillfällen när hon citerar sig själv i den här boken.

Man talar ju om elefanten i rummet, bjässen man inte låtsas om, det stora smärtsamma man helst vill undvika. Glöm det. Här kan varken författaren eller läsaren sluta stirra på besten, sluta prata om den. Det är bara det att Frostensson insisterar på att elefanten är en schimär.

Jag behöver säkert inte gå för detaljerat in på Frostenssons ståndpunkt. Allt som sagts och skrivits om henne själv och Arnault är inte bara lögn, utan lögnen har sitt ursprung i en “kabal” av avundsjuka och karriärlystna feminister i maskopi med DN Kultur, som i sin tur har för avsikt att ta kontrollen över Akademien.

Det där med avundsjukan är förresten ett ständigt återkommande tema i boken. Underligt nog är Frostenssons Sverigesyn här påfallande lik den som en del amerikanska konservativa akademiker brukade presentera på 1960-talet efter ett besök under rekordåren: Sverige som ett “amerikaniserat Östtyskland”, där det allenarådande kollektivet drivs av blodtörstig avund gentemot alla individer (särskilt “främlingen”) som vågar avvika från normen/partilinjen.

Frostensson blir alltså tvungen att hålla sig till sanningen i stället. Inte sanningen om de anklagelser som förts fram, självklart: där kan hon på sin höjd tillstå att hon kanske borde sagt något om delägarskapet i Forum, och att Jean-Claude (à la Française) kanske var lite överdrivet sällskaplig ibland. Nej, det måste naturligtvis bli sanningen om henne själv. Det är helt enkelt “Katarina Frostensson” som är Motbeviset. The clinching argument. Quod erat demonstrandum.

Och Katarina Frostensson är, över allt annat, högkulturen. Från bokens början till bokens slut bygger hon skyddsmurar av citat från Simone Weil, Horatius, Almqvist, Catullus, Ekelöf… Och har man en gång – a priori – gjort det till sitt blånekande, logiska avstamp att man blivit utsatt, att man blivit oskyldigt offer, då har man sannerligen att hämta ur i världslitteraturen, från Bibeln och framåt. Jag skulle själv kunnat ge henne ännu fler förslag, t.ex. den sene Ezra Pound, där finns en hel del om offerskapet, och hur man handskas med det.

Citat säger dock inte särskilt mycket om vem man är, bara vad man har läst. Ibland känns de relevanta, ofta inte. Jag läste mycket hellre citaten ur hennes egna dikter och henne egna reflektioner om livet i Paris, om dikten och dakten. En del klingar sant (“att följa världen tätt i spåren”). Annat illa genomtränkt svammel (poesin är “språk bortom språket”). Eller bara goddag-yxskaft, som att teckenspråket är “ett språk utan hörbara ord”.

Frostensson säger sig ha svårt att begripa intriger, i betydelsen “handling”, snarare än “sammansvärjning”. Men den tvetydigheten ekar dovt genom hela boken. ‘K’ beskriver ett tillstånd, inte ett förlopp, trots att den tar oss sex månader från dyster höst till vacker vår. Och det är ett prekärt tillstånd, naturligtvis, en sprucken självbild, särskilt när det syns så tydligt att man i det stora hela bara har högkulturen att stödja sig på.

En av de saker jag funderade på efter läsningen är om detta är en ohederlig bok. Att jag, trots allt, måste svara nej på den frågan betyder inte att jag tycker det är en hederlig bok, bara att jag just nu inte ser vilken annan bok än denna hon skulle kunnat skriva. Det är med andra ord en djupt tragisk bok.