Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Blånekandets estetik

Tuesday, Dec 10, 2019

‘K’ är nog en av de märkligaste, mest konfunderande böckerna jag läst på länge. Särskilt, som sagt, när man läser den efter ‘Klubben’, och det inom loppet av sådär 48 timmar. Det här blir ingen lång analys, mest för att jag inte har redskapen till det, eller ens “närheten” till ämnet. Säkert inget särskilt originellt heller, det mesta har nog sagts vid det här laget.

Dessutom är jag tyvärr inte överdrivet au fait med Katarina Frostenssons diktning. Men jag litar helt och fullt på vänner och bekantas omdömen och accepterar att den är av högtstående art, kanske unik, något som kommer att överleva allt det samtida bullret. Vilket också ibland – men inte alltid – visar sig vid de rikliga tillfällen när hon citerar sig själv i den här boken.

Man talar ju om elefanten i rummet, bjässen man inte låtsas om, det stora smärtsamma man helst vill undvika. Glöm det. Här kan varken författaren eller läsaren sluta stirra på besten, sluta prata om den. Det är bara det att Frostensson insisterar på att elefanten är en schimär.

Jag behöver säkert inte gå för detaljerat in på Frostenssons ståndpunkt. Allt som sagts och skrivits om henne själv och Arnault är inte bara lögn, utan lögnen har sitt ursprung i en “kabal” av avundsjuka och karriärlystna feminister i maskopi med DN Kultur, som i sin tur har för avsikt att ta kontrollen över Akademien.

Det där med avundsjukan är förresten ett ständigt återkommande tema i boken. Underligt nog är Frostenssons Sverigesyn här påfallande lik den som en del amerikanska konservativa akademiker brukade presentera på 1960-talet efter ett besök under rekordåren: Sverige som ett “amerikaniserat Östtyskland”, där det allenarådande kollektivet drivs av blodtörstig avund gentemot alla individer (särskilt “främlingen”) som vågar avvika från normen/partilinjen.

Frostensson blir alltså tvungen att hålla sig till sanningen i stället. Inte sanningen om de anklagelser som förts fram, självklart: där kan hon på sin höjd tillstå att hon kanske borde sagt något om delägarskapet i Forum, och att Jean-Claude (à la Française) kanske var lite överdrivet sällskaplig ibland. Nej, det måste naturligtvis bli sanningen om henne själv. Det är helt enkelt “Katarina Frostensson” som är Motbeviset. The clinching argument. Quod erat demonstrandum.

Och Katarina Frostensson är, över allt annat, högkulturen. Från bokens början till bokens slut bygger hon skyddsmurar av citat från Simone Weil, Horatius, Almqvist, Catullus, Ekelöf… Och har man en gång – a priori – gjort det till sitt blånekande, logiska avstamp att man blivit utsatt, att man blivit oskyldigt offer, då har man sannerligen att hämta ur i världslitteraturen, från Bibeln och framåt. Jag skulle själv kunnat ge henne ännu fler förslag, t.ex. den sene Ezra Pound, där finns en hel del om offerskapet, och hur man handskas med det.

Citat säger dock inte särskilt mycket om vem man är, bara vad man har läst. Ibland känns de relevanta, ofta inte. Jag läste mycket hellre citaten ur hennes egna dikter och henne egna reflektioner om livet i Paris, om dikten och dakten. En del klingar sant (“att följa världen tätt i spåren”). Annat illa genomtränkt svammel (poesin är “språk bortom språket”). Eller bara goddag-yxskaft, som att teckenspråket är “ett språk utan hörbara ord”.

Frostensson säger sig ha svårt att begripa intriger, i betydelsen “handling”, snarare än “sammansvärjning”. Men den tvetydigheten ekar dovt genom hela boken. ‘K’ beskriver ett tillstånd, inte ett förlopp, trots att den tar oss sex månader från dyster höst till vacker vår. Och det är ett prekärt tillstånd, naturligtvis, en sprucken självbild, särskilt när det syns så tydligt att man i det stora hela bara har högkulturen att stödja sig på.

En av de saker jag funderade på efter läsningen är om detta är en ohederlig bok. Att jag, trots allt, måste svara nej på den frågan betyder inte att jag tycker det är en hederlig bok, bara att jag just nu inte ser vilken annan bok än denna hon skulle kunnat skriva. Det är med andra ord en djupt tragisk bok.

11 Responses to “Blånekandets estetik”

  1. Jag skulle nog lite nonchalant, på förhand, utnämna den till ett ekg över en folie à deux. JC kan inte ha gjort fel eftersom han är en del av hennes saga om sig själv och honom. Det är sagan som är offret.

    Sen är det självklart att litterärt upphöjda personer här och var och utomlands med kan uppleva andras avund. Inget konstigt med det.
    Men nu var det inte det som var kärnpunkten och odjuret i den här för övrigt så vackra historien.

    Bra att du läste. Skriv lite mer om Klubben också.
    Jag är inte säker på att jag kommer att läsa någon av dem, men jag är säker på att jag valde rätt när jag aldrig drogs till klubben, och heller aldrig riktigt trodde på den förtrollande förnämlighet som rådde där, på framsidan s.a.s.

  2. “Ett ekg över en folie à deux” är väldigt bra!
    Jag vet inte om jag har så mycket mer att säga om ‘Klubben’. Den är ett gediget journalistiskt hantverk. Flera nya insikter, inte minst om JC själv. I övrigt har jag hört en massa om “allt det som inte finns med i boken”, men nu är ju det här en barntillåten blogg, så jag låter nog det passera.
    Ses vi på Nobelfesten om en stund…?

  3. O ja. Jag har redan utnämnt Madeleines klänning till den vackraste, och Olga Tokarczuks ansikte till det finaste, mest mänskliga.

    Samt gillar jag Nobelpristagare som sover sig igenom ceremonierna.
    Som Abhijit Banerjee. Indisk skönhetssömn.

  4. Och här firar Tokarczuks översättare på Författarnas & Översättarnas Hus i Stockholm igår kväll:
    https://twitter.com/sgbye/status/1204716090233958400?s=20

  5. Det ser roligt ut!
    Undrar vad Handkes översättare hade för sig? Dom kanske var där också?

  6. Vi hade en förträfflig kväll. Karin Nyman, dotter till Astrid Lindgren, översatte Handke-tegelstenen Mitt år i Ingenmansbukten; hon var med på banketten och blev intervjuad i tv. Den allra flitigaste är Margaretha Holmqvist, idag 93; hon var inte med på banketten. Agneta Pleijel var först hos oss och firade Tokarczuk, åkte till Stadshuset, blev intervjuad i direktsändning om Olga, åkte sen tillbaka till den trevliga festen. Ingen direkt rusning till Stockholm av Handkes alla andra översättare! Och Tokarczuk bräckte Handke även om tacktalare:
    https://www.youtube.com/watch?v=YXV85kILiu8

  7. *även som*
    Okej då, lätt bisarrt/flummigt var det ändå, i tal beslöjat av stapplande engelska, trötthet och berusning:
    https://www.nobelprize.org/prizes/literature/2019/handke/speech/

  8. Olga är så bra, alltså…! Gillar henne skarpt, trots att jag är så underläst. Men det ska rättas till å det snaraste. Särskilt välkommet med tanke på vad jag just läst igenom…

  9. Handke… Var det allt han sa???

  10. Igår, ja.

  11. Undankbare Göre…

Links




Archives



Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004