Min Leonard Cohen-historia
Categories: UncategorizedFriday, Dec 6, 2019
Bara som ett mellanstick. Gabrielle B bloggade om Leonard Cohen nyligen och jag sa jag skulle berätta min historia en vacker dag. Så det är lika bra jag skriver ner den nu, annars glömmer jag. Det handlar heller inte om några märkvärdigheter, bara att man fick sig ett gott skratt en gång. Och det är ju inte så illa.
Det var slutet på 1980 eller början 1981, jag var tjugonio och hade just gett ut min debutroman på Norstedts. Cohen kom på Europaturné och spelade några kvällar i London. Så vi gick ett gäng på sex-sju pers. En av oss, Aviva Layton, kände Cohen sedan gammalt så hon ordnade att vi skulle få träffa honom efteråt. Sagt och gjort, vi stolpade in bakom scen och radade upp oss, Cohen kom ut ur logen med ett stort, stenat leende över ansiktet, och Aviva började presentera oss. När hon kom till mig sa hon: “And this is Gunnar – he’s a writer too!”
Rent instinktivt, och rätt självklart, började jag ju gapflabba. Jag menar, jag – en ung svensk debutant. Han – Leonard Bloody Cohen! Visst, rent tekniskt sett var vi väl båda “författare”, ungefär som en Festis och en Chateauneuf du Pape 1965 båda kan kallas “drycker”. Hur som helst, Aviva stirrade häpet på mig och undrade vad som var så roligt. Men jag såg att Cohen genast fattade “var jag kom ifrån”, som det heter, så han började gapskratta också, gjorde tummen upp och sa: “Terrific!”. Jag vill gärna tro att vi båda hittade en våglängd där, ett ögonblick, långt ute i etern.
Jag har alltid gillat Leonard Cohen, fast nästan mot min vilja ibland. Han hade den nordamerikanska ovanan att ta sig själv på stort allvar som creative genius, därav kalifornisk buddhism och sånt. Men han hade samtidigt en distans till vad han både skrev och gjorde, var lika ironisk som sentimental. Och ett oemotsägligt faktum kvarstår, nämligen hur många som tagit hans musik till sig. Det får man respektera. Min tveksamhet liknar lite grand min inställning till Evert Taube, som jag skrev om härförleden, om än med helt andra förutsättningar.
December 6th, 2019 at 3:52 pm
Vid tillfälle ska du fråga din förläggare om hans möten med två stora svenska egon; Fred Åkerström och Cornelis Vreeswijk. Under sin gymnasietid var han ett hängivet Åkerström-fan men intrycket IRL gav inte direkt mersmak. Cornelis å andra sidan var han lätt föraktfull inför men fick möta Polaren Per.
December 6th, 2019 at 4:11 pm
Ha, det ska jag fråga honom om…! (Fast det var ett tag sedan jag ens fick ett livstecken därifrån…)
December 6th, 2019 at 5:29 pm
Lite ledsen att jag inte fick träffa honom, även om sånt brukar vara överskattat. Såg honom sista ggn 88 i Stockholms konserthus. Fabulöst bra konsert! Fick i gengäld träffa Jimi Hendrix in private och Eric Clapton och (en skitsur) Frank Zappa som var sönderturnerad. Mysigast var Clapton som sydde ihop ett hål på sina brallor medan jag intervjuade honom på hans säng (oh lala) samt – naturligtvis – Georg Harrison som hälsade mer än hjärtligt på mig i foyén. Obs jag var 22 ; ) och jättesöt.
Håller med dig lite om Cohen. Ta sig själv på stort allvar kan dock vara bra för en som skriver, mindre bra för alla relationer säkert. Så han tog sig till berget där ovanför de jobbiga kvinnorna som ville “uppträda” tillsammans med honom. Let alone att han var “jobbig” själv. Men så go, ödmjuk, klok, vis, romantisk, gammeljudisk, och arg på all skit som tar över i världen. “Go tell the young Messiah, what happens to the heart”.
Roligt att du också skrev!
December 6th, 2019 at 5:34 pm
Du har ju träffat parnassen här…!
Och alla döda, utom Clapton. And he might as well be, ahem…
December 6th, 2019 at 5:49 pm
Så FÅR du inte säga. Clapton var fortfarande jättefin på en av mina älsklingskonserter: Till minnet av George Harrison. Och VI är inte döda, tänk på det, och inte Knofler och inte Beth Gibbons, och nu får du sluta med ditt gamla gitarrmongoförakt även om inte heller jag orkar lyssna på deras solon längre ; )
December 6th, 2019 at 6:03 pm
Jag ska skärpa mig!