Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Ding-dong

Categories: Brittiskt allmänt
Saturday, Jan 18, 2020

“Revolutions unleash euphoria because they create tangible images of change and inaugurate, at least in the fevered minds of their supporters, a new epoch. Brexit can’t do either of these things. The problem with a revolt against imaginary oppression is that you end up with imaginary freedom”.

Fintan O’Toole är som vanligt mitt-i-prick vad gäller den vansinniga idén att Big Ben ska bånga kl 11 på kvällen den 31 januari, för att ringa in den nya frihetstiden efter utträdet ur EU. Eftersom hela klockspelet är under reparation sedan lång tid skulle det kosta en halv miljon pund att tillfälligt rigga upp det igen.

Ian Dunt skriver bra om samma sak och ser i Boris Johnsons slippriga manövrer i frågan en mall för hur Brexitdebatten kommer att utspelas under kommande året: “As the talks go on, this will be the approach – transforming fiendish economic trade-offs into culture war and relentless lying”. 

Som när priserna skjuter i höjden och bilindustrin stänger ner, därför att UK inte kommer att gå med på alignment med EU vad gäller handelsreglerna, ett s.k. level playing field som är grundläggande i varje sådant avtal. Vems fel blir då det? Remainarna, självklart. Eller möjligen Meghan Markle.

6 Responses to “Ding-dong”

  1. Lite på samma ämne, läste en väldigt bra text om hur kulturkriget kommer påverkas av brexit.

    https://huw.substack.com/p/meghanomania-and-the-big-bong

  2. Bra text! Och påminner mig om att jag måste läsa Alex Nivens bok…

  3. Håller med, det är ett helt fantastiskt självbedrägeri när brexitörerna beskriver uppbrottet från EU som om det handlade om frigörelse från ett kolonialt förtryck – “the Belgian empire” som Thtacher brukade säga, men för henne var det dock en metafor. Jag vet inte ifall någon på hög nivå inom Tories verkligen sade “2019 will be our 1776” under förra året, men det är just den tankefiguren som ligger bakom mycket av deras retorik. Man jämför sig med nån gerilla eller befrielserörelse som ska driva ut den ockuperande fienden, med livet som insats – och sedan, underförstått, göra upp räkningen med dess femtekolonnare.

  4. Vad exakt är det Tories vill göra som de inte kunnat göra inom EU? Orban har ju liksom kunnat köra sitt race och spanska PP kunde förbjuda demonstrationer och partier. Från vänstersynpunkt kan man ju argumentera mot EU genom att påpeka att vänsterpolitik faktiskt är förbjudet, men höger? Är det enbart en projektionsyta för att bedriva diffus “kulturkamp”?

  5. Det är ju den stora frågan! Jag ska försöka sammanfatta helt kort. Det handlar, som O’Toole sa, om en illusorisk frihet från ett illusoriskt förtryck. De kan i praktiken göra väldigt mycket mindre (i fråga om handelsavtal, internationellt samarbete, osv) utanför EU. Se bara på hur retoriken förändrats. För tre år sen var det: släpp oss loss för att bli allt det vi kan bli, vilket betydde ett slags fantasiimperium utan kolonier. Idag är retoriken ett barskrapat ‘Get Brexit done’ så att det bara är över, förbi, sen får vi se hur det går, vi hoppas på det bästa.

    Det som kan verka lite förvånande är ju att ett högerradikaliserat/populistiskt Tories inte följer sina kontinentala motsvarigheter (Orban, Salvini, Polen, Le Pen) och väljer att stanna kvar i EU för att förvandla/förstöra det inifrån. Det beror mest på att Brexit handlar om England, inte Storbritannien, ett land utan någon identitet som inte är ungefär sjuttio år gammal, ett land som bara kan tänka sig tillbaka, inte framåt. Det var därför Brexitkampanjen 2016 bara kunde genomföras framgångsrikt med lögner.

    Det finns så klart massor av andra aspekter på det hela. Men det som är så i grunden nytt, och därför svårt att få grepp om, är fantasiaspekten. Det är det som kommer att göra de närmaste åren så, ähm, intressanta, dvs när fantasin till slut krockar med verkligheten och the tumbleweed börjar rulla ner för våra gator och torg.

  6. Det känns otroligt typiskt att de till slut samplade Big Ben; den berömda klockan fick alltså ringa på kassettband från 10 Downing Street vid det historiska elvaslaget, när de inte kunde få göra det live. Men det blev åtminstone inte det klassiska fyra-tons-motivet utan “bara” den vanliga släta ringningen, elva slag förmodar jag.

Links




Archives



Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004