Labours National Executive Committee har idag beslutat att den nya partiledaren efter omröstning kommer att utses 4 april. Jag har just nu, som alla andra antar jag, svårt att tänka mig våren överhuvudtaget, inte ens de första krokustecknen runt den vevan. Att låta det dröja tre månader skänker hela processen något av Brexitsagans oändlighet. En del vill se det, konspiratoriskt, som Corbynisternas utökade chans att sabba Keir Starmers nuvarande ledning i opinionssiffrorna. Vad vet jag. Annat än att giftigheterna på Twitter om praktiskt taget samtliga kandidater är patetiskt och skamligt och förmodligen skadligt i längden för partiets anseende generellt. Men, som jag sa nånstans, Labourpartiets våndor just nu är inte särskilt intressanta för en vän av ordning och rättvisa. Det är Tories man ska hålla ögonen på, och det under mycket längre tid än tre månader.

Ang. världsläget. Jag tror det var journalisten Linda Grant som sa, “Problemet med Mellanöstern är att vår olja råkat hamna under deras sand”.