Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

En gång till…

Wednesday, Mar 18, 2020

Det är med Palmemordet som det är med coronaviruset. Man bestämmer sig för att inte skriva något mer om det. Och så skriver man något mer om det. Jag beslutade mig för att inte ägna mig mer åt det efter att Allan Francovich dog i april 1997 (bakgrund). Hans plötsliga död var inte särskilt mystisk, tror jag, men den drabbade mig ändå ganska rejält. Fuck this, tänkte jag. Och jag tänker fortfarande rätt mycket på det viset.

Så läser man Lars Borgnäs senaste bok, ‘Olof Palmes sista steg‘, och skakas om på nytt. De intresserade har säkert redan läst den, eller i alla fall snappat upp huvudteserna. Borgnäs vänder hela det etablerade händelseförloppet upp och ner. Samtalsscenariot hände verkligen. Gärningsmannen (GM) sköt Lisbeth först, OP därefter. GM sköt med vänstra handen. Det var inte GM som sprang upp för trappan, det var Skandiamannen. Allt förklarat via kirurgiskt exakta analyser av det tillgängliga källmaterialet.

Och framför allt, den stora gåtan. Varför var Lisbeth Palme så ovillig att underkasta sig ens de mest rutinmässiga polisiära procedurer, som t.ex. att låta förhören bandas? Hon framstår mer och mer som det verkliga mysteriet. Borgnäs skriver naturligtvis också utförligt om Säpo, där han tror mycket av lösningen finns. Eller fanns. Många dokumentstrimlare har ju gått varma sedan dess, många av de eventuellt medverkande finns inte längre bland oss.

Jag har ibland pratat med kollegor om utsikterna för någon slags lösning av mysteriet med tanke på att, med all den tid som gått, “en ny generation” har kommit till. Inte bara inom det svenska polisväsendet och Palmeutredningen utan generellt inom politiken och rättsväsendet, både i Sverige och utomlands. 

Krister Peterssons tillträde som ledare för Palmegruppen 2017, och hans olika utsagor sedan dess, har närt (i alla fall hos mig, på mitt avstånd) vissa förhoppningar att mer orädda krafter kan ha tagit över och börja nysta upp i snåren. Nu vet man väl inte vad KP kommer att avslöja under sommaren (det kanske blir inställt pga coronaviruset…) men de förhoppningarna kan ju mycket väl grusas. 

Men ju mer jag tänker på det – och läser, och pratar med kunniga människor – desto mer osannolikt verkar det att någon “ny generation” skulle börja gräva upp vad som trots allt är djupt institutionaliserade hemligheter. Det funkar liksom inte så. Den gamla generationen dör ut, det mesta av dokumentationen har bränts upp, och det institutionella minnet går så småningom in i sin demensfas. “Ah, det där var så länge sen, inget att rota i…”

Jag tror, som Borgnäs, att vad vi eventuellt kommer att få reda på i sommar är att man bör säga goddag till yxskaftet. Det kan ha varit Sydafrika, det kan ha varit Skandiamannen, det kan ha varit Alf Enerström, det kan ha varit Lill-Babs moster. Men det mest övergripande viktiga, kommer det att visa sig, är att den skyldige nu är död. Vi kan lika gärna lägga ner. Det är över. Och svenska medier – som är så oförskräckta när det gäller Melodifestivalen – kommer att lägga pannan i veck och säga, “Det är nog klokt”.

2 Responses to “En gång till…”

  1. Jag blev inspirerad och köpte boken men … är det inte väldigt tjatigt? Jag har nu kommit 2/3 (200 sidor) genom den och känner att om man tar bort alla påpekanden om Lisbeths ovilja till medverkan kunde man skurit ner det till 100 sidor och tar man bort alla menande blickar på SÄPO försvinner 50 till. Förlaget borde satt en duktig redaktör på texten! (Eller var det ett 700-sidigt epos från början?)

  2. Jo, det kan tyckas så, det inser jag. Men jag tror mycket av “tjatigheten” kommer av att han är så mån om att underbygga sina påståenden om händelseförloppet med alla vittnesmål han kan uppamma, liksom omständigheterna kring dem och hur de relaterar till varandra.

    Palmemordet har ju blivit en ganska snäv specialistgenre numera. Det är t.ex. typiskt att det, med ett par undantag, inte längre förekommer några flippade konspirationsteorier kring det. I stället lusläser man de rapporter, undersökningar och vittnesmål som finns tillgängliga på ett sätt som nästan påminner om änglarna på nålshuvudet (se t.ex. diskussionerna på Gunnar Walls blogg!). Och därur kan man dra både rimliga och orimliga slutsatser – ungefär som själva Palmeutredningen gjort under åren!

    Lisbeth Palmes beteende tycker jag dock är värt att uppehålla sig vid så som han gör, för om hon nu var så mån om sin integritet – för att inte tala om sanningen bakom mordet – så framstår hennes motsträvighet som inte bara gåtfull utan kontraproduktiv så till den milda grad. Och Säpoavsnittet – det är väl lite grand Borgnäs’ Kartago. Det tål att upprepas.

Links




Archives



Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004