En gång var jag på väg till skolan. Jag måste varit 14-15 för jag gick hemifrån längs Svalebogatan till Kungsladugårdsskolan, där jag gick på högstadiet. En liten kille i sådär sex-sjuårsåldern kom fram till mig och frågade, “Vet farbrorn vad klockan är?”

“Farbrorn”…?!?! Jag var ju nätt och jämnt tonåring. Så fort jag kom åt tittade jag i en spegel, men tyckte inte jag såg ut som nån “farbror”. Hon var kvart över två, förresten.

I morse gick jag ner till Waitrose vid Angel för att handla. Den tvåmeterseparerade kön ringlade sig runt hörnet och ända ner för Chapel Market. Det skulle nog ta en timma att komma fram. Efter en stund kommer en av väktarna förbi, stannar till och tittar på mig: “Are you elderly?”

“Elderly”...?!?! Det är en klyscha, en kategori, inte något man frågar människor. “Är du åldring?”, liksom. Det var en sån konstig fråga. Inte “hur gammal är du? är du i pensionsåldern? är du en farbror?” Så jag tänkte jag skulle visa min ålder genom att säga, “I’m sixty-eight years young!”

“Well, go to the front of the queue, then… The elderly have priority before ten.”

“Cheers!” sa jag. Åldern tar ut sin rätt att tränga sig före i kön. Sweet.