Gabrielle skriver så generöst och uppskattande om boken att jag nästan fick gå bort till hyllan och bläddra igenom den igen…

Men nej, som jag skrivit förut nånstans, det bär mig helt emot att läsa igenom mina böcker när de väl finns i utgiven form. Konstigt, kanske, men det är som om det inte längre är jag som talar i den, utan någon annan, som jag inte har så mycket med att göra. The man who sings my songs and drinks my whisky, som han kallades i den gamla countrylåten.

Det var längesen Gabrielle var i London, säger hon, och det slår mig att vi kanske borde ordna ett möte vid någon korvkiosk här över någon gång, som några av oss gjorde i Stockholm i april. Eller om nu inte en kiosk så en pub-som-har-korv, i alla fall. Tål att tänka på.

(Det här relaterar till lite överallt i boken, men mest femte kapitlet om marknaderna)

Borgmästaren Sadiq Khan har nu gett “London Resilience Forum” uppdraget att titta närmare på hur en hård Brexit skulle påverka staden i allt från livsmedel och mediciner till personalbrister i byggbranschen och sjukvården (The G:s rapport här) LRF utgörs av representanter från 170 organisationer, inkluderat akuttjänsterna, kommunerna och sjukvården. En av de saker man bör få fram är var era drönare med matpaketen kan landa. (Om inte annat så finns det en lämplig parkeringsplats alldeles utanför här; närmare koordinater när det blir så dags).

Jag stötte på några fina rader om boken hos “Nyfiken Grå“, alias Ann Pettersson (vi måste ju vara släkt!). Och ja, Clerkenwell är ett utmärkt promenadområde, faktiskt, särskilt om man tar sin tid och tittar in lite här och var på bakgårdar, småpubar, osv. För att inte tala om den fina Finsbury Savings Bank, där Dickens hade sina besparingar. Men jag ser också att huset var till salu år 2014. Ska försöka få reda på vad som hänt med den sedan dess. Lyxlägenheter, antagligen. Suck.

Vilket då leder tankarna till hur språkliga förändringar äger rum. Vad gäller verbens pluraländelser ser man en konsensus växa fram från, säg, krigsslutet, som avvisar den formen som för stel och formell och högtidlig (dvs diskrepansen mellan tal- och skriftspråk blev allt mer iögonenfallande) och framför allt onödig – och onödigheten är ju alla språkliga förändringars urkälla.

Jag tror heller inte man går för långt om man spårar detta till de liknande processer som ägde rum i det svenska samhället i stort, lite vagt uttryckt som “demokratiseringen” av Sverige: välfärdsbygget tog fart osv, men lika viktigt vad gäller just skriftspråket: militären, diplomatin, industrin och (i mindre mån) politiken/universiteten dominerades allt mindre grad av adel och högborgerlighet och deras behov av språkliga kastmärken, språkliga klasskillnader.

Kanske något liknande är på gång i min gamla käpphäst om de förändrade imperativsatserna, som i “Våga granska!” men “Våga anmäl!” (se Londonboken sid 346-7) Även om man kanske inte kan spåra motsvarande samhälleliga förändringar bakom det hela, så verkar samma slags konsensus ha vuxit fram de senaste femton eller så åren, som säger att (det f.d. korrekta) “Våga anmäla!” låter… fel, klumpigt, tvetydigt, onödigt.

(Det är för övrigt därför “hen” – bortsett från allt annat – inte kommer att överleva som språkform särskilt länge: den är onödig).

Om ni är i London idag och vill se the fly-past med anledning av RAF:s 100-årsjubileum, med massor av moderna och historiska flygplan (jag är själv lite barnsligt förtjust i sådant) så kommer de in över stan (ca 12:45-13:00) via Leyton, Olympiaparken, Hackney, Bethnal Green, Shoreditch, City och sedan över centrala staden mot Buckingham Palace. Själv ska jag nog placera mig i Shoreditch Park, tio minuters promenad härifrån. See you there.

+ On This Day: Den 10 juli 1940 såg början på Battle of Britain, för övrigt.

++ Och det var ju… ståtligt. Inte minst så “samlar” jag på ljud som man nästan aldrig hör längre (har skrivit om detta förut, men hittar inte). Det kan vara pubskyltar som gnisslar i blåsten (de är alltid fastbultade i väggen numera), eller hästhovar mot kullersten, eller jublet när Sverige höjer VM-pokalen (sorry). Att höra Spitfires och Lancasterbombare dåna förbi hör ju heller inte till vanligheterna.

Men det låg också en hel del melankoli över den här luftparaden. Oundvikligen, skulle jag sagt. Allt detta miljarddyra hardware att visa upp för en värld som bryr sig mindre och mindre, därför att Storbritannien blir mindre och mindre. Och det var en känsla som fick sitt perfekta avslut när det var över och några spridda applåder spred sig över de uttorkade, blekgula gräsmattorna. Thank you. And goodbye.

Se Londonboken sid 77 och framåt.

Det tragiska fallet med nioåriga Ella Kissi-Debrahs död av en akut astmaattack är illa nog, men historien ser nu ut att få en oväntad men välkommen effekt rent juridiskt. Familjen har fört en kampanj för att “luftföroreningar”, som var en starkt bidragande faktor bakom Ellas död, för första gången ska bli officiell dödsorsak på attestet: “[They] allege the government’s repeated failure to reduce air pollution breached Ella’s right to life under Article 2 of the European Convention on Human Rights”. Kanske ett rättsligt förfarande är enda vägen att gå för att få något gjort…

Detta relaterar i sin tur till nästan hela boken… En läsare frågade mig häromsistens om det, enligt min mening, över huvud taget finns något positivt att säga om Margaret Thatcher? Och visst finns det.

Bortsett från att hon säkert var snäll mot barn och hundar, så är det första man kan notera att hon alltid var passionerat mot dödsstraff, detta till skillnad från en del av hennes partikamrater, och det ska hon ha heder av. Det andra är att hon också spelade en avgörande roll i hur EU kom att utvecklas, särskilt vad gäller enskilda marknaden. Det får man sedan tycka vad man vill om, men hon var absolut inte bara den fradgande EU-skeptiker som många nu vill framställa henne som.

Det tredje, och kanske viktigaste, är att hon på ett ovanligt tidigt stadium var medveten om och bekymrade sig för klimatförändringarna. Hon hade ju en bakgrund i vetenskap (kemi) och var raka motsatsen till en skeptiker i den frågan, till skillnad från en del av hennes f.d. partikamrater som Nigel Lawson. Hon tog klimathotet på största allvar, insåg att problemet skulle komma att påverka så gott som alla politiska beslut och hon förde ofta upp det på möten och konferenser.

För övrigt blev mina runa över Thatcher den överlägset mest läsa posten på Pressylta. Those were the days…

Det här relaterar mest till sid 189-90 i boken. Den som är nyfiken på den där “lyxiga arkitektritade kåken” i Hackney som vi flyttade in i 2005 kan studera en del bilder på den här på arkitektens hemsida. En del av fotona togs efter att vi flyttat in: det är vår hund, Blue, som står utanför dörren, det är vårt matsalsbord och våra böcker i hyllorna. Tyvärr ser man inte den bastanta porten här, men det gör man å andra sidan på Google Streetview här. Det var på en del sätt en konstigt genomtänkt kåk: dörrar som verkade öppna åt “fel håll”, sovrummen på mellanvåningen, inte längst upp, och så vidare. Men vad vet jag om arkitektur, annat än att ha bott inuti den?

Vilken lysande svensk seger! Inte bara för att de vann utan för att de var överlägsna Mexiko på alla områden: spelupplägg och taktik, fasta situationer, teknik, laganda – och arbetsmoral. Det sista är inte bara något alla la märke till under matchen, det vad alla kommentatorer här över också pekat på, både under och efter matchen, och inte bara denna matchen heller.

En liten språklig infallsvinkel här. “Arbetsmoral” heter work-ethic på engelska. Alltså, det som anglosaxer ser som “tillämpad moral” ser vi som själva moralen, själva utgångspunkten. De betonar moraliskt agerande, vi lägger vikten vid moralens befintlighet. Eller med andra ord – se t.ex. Londonboken sid 344-5 – de väljer verbet, vi väljer substantivet.

Och så är det nog. De gånger jag fått insikt i modern svensk idrottskultur har detta bekräftats för mig flera gånger om, t.ex. när sonen gick på svenska hockeyskolor på 90-talet. Det ledarna försökte få hem hos ungarna var inte så mycket hur bra eller dålig du är utan hur bra du är på att jobba – och det handlar om att jobba för laget minst lika mycket som att jobba på din individuella utveckling som spelare.

Och då betyder “jobba” mer än att jobba på isen. Sonen tränade med Frölundas 83:or en gång och jag fick se de otroligt detaljerade journalerna över individuella spelare, samtliga då elva-tolvåringar alltså. Först på meritlistorna stod saker som om de kom i tid till träningen, attityd och hållning i omklädningsrummet, hur väl de lyssnar och tar åt sig beröm och kritik, osv. och först därefter kom skridskoåkning, klubbföring, spelsinne och allt det andra.

Det är imponerande och föredömligt, tycker jag. Precis som matchen idag. Och den som vill säga något om arbetslinjen får gärna göra det.

Lennart på Långsamma Bloggen skriver mycket positivt om boken, jag tackar och bugar. Han nämner också Kerstin Ekmans nyutkomna ‘Gubbas hage’ som jag skulle vilja läsa själv, har sett mycket positivt om den.

Idag, på tvåårsdagen, är det en stor demonstration mot Brexit i stan. Ett av kraven är en andra folkomröstning om the final deal. Jag vet uppriktigt inte om jag håller med om det. Det finns inte särskilt mycket som tyder på att man skulle nå ett annat resultat än förra gången.

På tal om demonstrationer. Fredag den 13 juli (unlucky for some…) kommer Trump på besök och den marschen ska jag sannerligen gå på. Det kan bli riktigt hejsan-tjosan.