Jag har just köpt min första CD på år och dag: Ernst Busch “Der rote Orpheus” med en massa fina 30-talsinspelningar. Vad sägs om “O Suzannah” arrangerad av Hanns Eisler – i snabb marschtakt! Eller “Enhetsfrontsången” med en vers var på spanska, engelska, franska och tyska? Eller Walter Mehrings “In Hamburg an der Elbe” – en hyllning till “unser Mädchen von der Reeperbahn!” Men framför allt en av mina absoluta Brechtfavoriter, “Seeräuber-Ballade”, i vilken Brecht är som allra mest bolsjevismens svar på Povel Ramel (“Det är bara sexton verser kvar!”) med refrängen: “Oh Himmel, strahlender Azur! / Enormer Wind die Segel bläh! / Lasst Wind und Himmel fahren nur! / Lasst uns um Sankt Marie die See!”. (Hur kan man inte älska ett språk som innehåller ordet “bläh”…?)

Nå, jag känner förstås er avundsjuka ända härifrån. Så fort jag tagit reda på hur man lägger upp ljudfiler så ska det bli Ernst Busch-fest på Pressylta, det lovar jag.