Ett mini-Bucharin, om inte det nu är för oförskämt. Nej, jag kunde helt enkelt inte förmå mig att titta på dokumentären om Paul Gascoignes sönderfall igår kväll. Det var uppenbart fullkomligt vidrigt. Vanligtvis hade jag nog reagerat mot gamaktigheten i själva upplägget, men jag inte så säker: familjen verkade måna om att man skulle se verkligheten i ögonen. Men ibland kan det kanske bli lite för verkligt.

Som en recensent skrev, man önskar liksom att han får nyktra till tillräckligt för att inse det groteska i att Iron Maiden under Europeaturnen, där Gazza hängt med, får ringa hem till hans mamma när han blir för stökig…