Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Posts Tagged ‘selmer’


Dagen jag kom så här nära Selmer #222

Saturday, May 2nd, 2009

Ni vet lika väl som jag att en pre-Maccaferri Selmer (dvs. i serienumren under #300, tror jag det är) är så nära det sinnessjuka man kan komma om man nånsin hanterat en yxa i svårmod. Jag har i flera veckor hört talas om en Selmer #222 i omlopp, detta genom vännen Ken G, som bland mycket annat dealar i vintagegitarrer.

Som vi vet är kontexten allt: #222 är sjukt lågt, det är långt före Maccaferri anlände med sin idiotiska resonator, det är t.o.m. före den #239 som Django ägde men sällan spelade under trettiotalet (han spelade #503 från 1940 till 1952, hade också en #704 men den krossades i bitar under en Italienturne).

Att få titta på, än mer att få greppa och trippa upp ett moll-dim uppemot A och C på en såpass tidig Selmer är lite grand som att få chansen att fråga Jesus varför han var så jävla snäll. The feel of it, the sound of it. Vad som var unikt med Selmerbyggena var nämligen att dom var bland de första att fatta hur viktigt “action” är, alltså hur lätt det är för en jazzmusikers fingrar att vandra/springa/rusa över greppbrädan, särskilt med dom strängar som fanns på den tiden.

Detta åstadkom dom genom att göra greppbrädan aningen konvex (men ändå rätt bred, jämfört med idag), till skillnad mot helflat som på nylonsträngade “spanskklassiska” gitarrer nuförtiden. Detta med den actionvänliga greppbrädan är för övrigt ett arv som på 1940- och 50-talen fördes vidare av framför allt Gibson och Martin, och mindre hantverkare som Mr Gallagher, även om bredden blivit mindre och mindre (vilket är ett elände för dom av oss som har fingrar som chipolatas…).

Hur som haver. Ken G hade Selmer #222 i sin ägo torsdag kväll. Hur han fick den är en helt annan historia. Han lovade mig att få se och tafsa på den, om omständigheterna tillät, nu idag, lördag 2 maj 2009. Halv nio i morse ser jag honom komma emot mig på Broadway Market, och jag ser att jag bör ge upp hoppet. Telefonauktionen var nåt i hästeväg, tydligen, den slutade långt, långt upp i femsiffrigt.

Köparen vet jag (uppriktigt) inte vem det var, men jag gissar på Keith Richards, för Ken G ska gå på en invitation-only med ett improviserat Charlie Watts-band på onsdag. Men jag är inte alls avundsjuk, inte det minsta. Så nära, bara.

PS: Här är tixempel youtubelänken till “Minor Swing”, där han spelar 503:an, och man ser bilder på den också, det är den han spelar på med “D-hålet” (stillbild #4 i ordningen).



Archives



Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004