De tre vackraste kärleksdikterna någonsin (3)
Categories: KulturelltFriday, Nov 6, 2009
Skogekär Bergbo: Wenerid: Tionde Sonetten (c:a 1650)
Så syntes mig hon tog min hatt i sina händer
och gick så därmed ut; dessmillan sökte jag.
Det såg hon, ropa mig, fick hatten, sade: tag!
Och så milt leende sig saktelig från mig vänder.
Ett frihets tecken är en hatt. Ty när det händer
att trälar frihet givs, så är det gammal lag
att giv’en hatt. Så tror jag ock hon få behag
omsider frälsa mig och mig min frihet sänder.
Men hurdan frihet? Att jag ej älskar mera?
Få det jag älskat har? Det förra kan ej ske,
det är otrolig ting så vidt jag än kan se.
Dock tyckte mig jag fick sist gunstetecken flera
och tror ännu som förr: så hård är ingen skön,
som blötes ej av en rätt älskars trägne bön.
—-
(Fotnot: Celan och Dickinson var helt klara, men jag led fasliga själsvåndor innan jag bestämde mig för Wenerid X som nummer 3. Det fanns så många andra stora anspråk: Lorca, Shakespeare, Södergran, Petrarca… Men jag tyckte vi borde vända hemåt som avrundning, med en solid svensk headfuck som denna: “har jag rätt att känna så här”? Men, oj, vad fin den är… Hattar, frihet och kärlek i en och samma dikt, det är hisnande… Och första strofens sista rad “Och så milt leende sig saktelig från mig vänder” är en av de vackraste rader som någonsin skrivits på svenska, enligt min mening).
November 6th, 2009 at 11:08 am
Fint -och något överraskande- att du valt Skogekär Bergbo som tredje dikt. Du hade kunnat välja nästan var som helst bland de hundra sonetterna och hittat pärlor. Men den du valt är naturligtvis enastående.
Skogekär Bergbo är av särskilt intresse för mig eftersom jag skrivit flera bloggposter om honom och om bröderna Rosenhane, där den yngre, hovrättspresidenten Gustaf, troligen döljer sig bakom pseudonymen.
Jag tillåter mig att avsluta med en av mina favoritstrofer som dock endast indirekt har med kärlek att göra:
Allt är fåfänglighet! Som skugga och som väder
det kommer allt och går och bliver intet kvart,
och när det varer bäst, så är det gjort så snart,
försvinner allt som rök och flyger bort som fjäder.
(Sonett 22)
Just så är det.
November 6th, 2009 at 6:16 pm
Den kopplingen kopplade jag inte alls, förrän nu! För jag har ju ändå läst dina rosenhanare, och kände ju till spekulationerna om pseudonymen… Synapserna slocknar, en efter en, i min ålder.
För övrigt ägde mitt första möte med Skogekär Bergbo rum i Lars Gustafssons “Strandhugg i svensk poesi”, som var FIB:s lyrikklubbs årsbok 1977, och där han skrev om just 10:an. Det gav förstås mersmak. Gustafsson kallar den en “drömdikt”, och första strofen kan väl inte tolkas på nåt annat sätt, men det är ett lite skevt epitet, tycker jag nog. Och damen Bergbo skriver om lär vara Ebba Sparre, drottning Kristinas vackra hovdam.
March 21st, 2014 at 7:16 pm
[…] Jag raddade en gång upp ‘De tre vackraste kärleksdikterna någonsin’ (1 2 3). Men de skulle säkert sett helt annorlunda ut […]