Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

De tre vackraste kärleksdikterna någonsin (3)

Categories: Kulturellt
Friday, Nov 6, 2009

Skogekär Bergbo: Wenerid: Tionde Sonetten (c:a 1650)

Så syntes mig hon tog min hatt i sina händer
och gick så därmed ut; dessmillan sökte jag.
Det såg hon, ropa mig, fick hatten, sade: tag!
Och så milt leende sig saktelig från mig vänder.

Ett frihets tecken är en hatt. Ty när det händer
att trälar frihet givs, så är det gammal lag
att giv’en hatt. Så tror jag ock hon få behag
omsider frälsa mig och mig min frihet sänder.

Men hurdan frihet? Att jag ej älskar mera?
Få det jag älskat har? Det förra kan ej ske,
det är otrolig ting så vidt jag än kan se.

Dock tyckte mig jag fick sist gunstetecken flera
och tror ännu som förr: så hård är ingen skön,
som blötes ej av en rätt älskars trägne bön.

—-

(Fotnot: Celan och Dickinson var helt klara, men jag led fasliga själsvåndor innan jag bestämde mig för Wenerid X som nummer 3. Det fanns så många andra stora anspråk: Lorca, Shakespeare, Södergran, Petrarca… Men jag tyckte vi borde vända hemåt som avrundning, med en solid svensk headfuck som denna: “har jag rätt att känna så här”? Men, oj, vad fin den är… Hattar, frihet och kärlek i en och samma dikt, det är hisnande… Och första strofens sista rad “Och så milt leende sig saktelig från mig vänder” är en av de vackraste rader som någonsin skrivits på svenska, enligt min mening).

3 Responses to “De tre vackraste kärleksdikterna någonsin (3)”

  1. Fint -och något överraskande- att du valt Skogekär Bergbo som tredje dikt. Du hade kunnat välja nästan var som helst bland de hundra sonetterna och hittat pärlor. Men den du valt är naturligtvis enastående.

    Skogekär Bergbo är av särskilt intresse för mig eftersom jag skrivit flera bloggposter om honom och om bröderna Rosenhane, där den yngre, hovrättspresidenten Gustaf, troligen döljer sig bakom pseudonymen.

    Jag tillåter mig att avsluta med en av mina favoritstrofer som dock endast indirekt har med kärlek att göra:

    Allt är fåfänglighet! Som skugga och som väder
    det kommer allt och går och bliver intet kvart,
    och när det varer bäst, så är det gjort så snart,
    försvinner allt som rök och flyger bort som fjäder.
    (Sonett 22)

    Just så är det.

  2. Den kopplingen kopplade jag inte alls, förrän nu! För jag har ju ändå läst dina rosenhanare, och kände ju till spekulationerna om pseudonymen… Synapserna slocknar, en efter en, i min ålder.

    För övrigt ägde mitt första möte med Skogekär Bergbo rum i Lars Gustafssons “Strandhugg i svensk poesi”, som var FIB:s lyrikklubbs årsbok 1977, och där han skrev om just 10:an. Det gav förstås mersmak. Gustafsson kallar den en “drömdikt”, och första strofen kan väl inte tolkas på nåt annat sätt, men det är ett lite skevt epitet, tycker jag nog. Och damen Bergbo skriver om lär vara Ebba Sparre, drottning Kristinas vackra hovdam.

  3. […] Jag raddade en gång upp ‘De tre vackraste kärleksdikterna någonsin’ (1 2 3). Men de skulle säkert sett helt annorlunda ut […]

Leave a Reply

Links






Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004