Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Självporträtt med två cirklar

Categories: Kulturellt
Friday, Mar 21, 2014

Jag har en viss svaghet, inte så mycket för Buzzfeeds listicles (de kan vara rätt hit-and-miss, ärligt talat) utan mer för, typ, “10 bästa…”. Jag raddade en gång upp ‘De tre vackraste kärleksdikterna någonsin’ (1 2 3). Men de skulle säkert sett helt annorlunda ut idag.

Hur som haver, The G:s konstkritiker Jonathan Jones (han är rätt bra, enligt min mening) listar nu de tio största konstverken någonsin. Och jag håller med honom om majoriteten, även om jag nog skulle ersatt några stycken med några andra.

Särskilt en av dem är inte mer än vad jag hade väntat mig av en rätt bra konstkritiker, och det är Rembrandts ‘Självporträtt med två cirklar’ (1665-69), det näst sista av de sex stora självporträtten. Den hänger på Kenwood House i norra ändan av Hampstead Heath (väl värt en avstickare nästa gång man är i London). Jag ska inte kopiera in den i den här posten, det blir för blaffigt och, liksom, för previous… Se den i länken i stället.

Jones är dock aningen hyperbolisk i sin beskrivning av denna en av mina absoluta favoritmålningar:

You are not looking at Rembrandt. He is looking at you. The authority of genius and age gaze out of this autumnal masterpiece with a moral scrutiny that is terrifying. Rembrandt seems to see into the beholder’s soul and perceive every failing. He is like God. He is the most serious artist of all, because he makes everyone who stands before him a supplicant in the court of truth.

Blicken är något alldeles enastående, men jag ser det nog mer historiskt-biografiskt än så. Det här är ett ögonblick i Rembrandts liv när så mycket verkade ha förflutit. Han är drygt sextio. Hans älskade Saskia är död sedan många år. Han är förbjuden att måla på grund av konkursen, så Hendrickje och Titus riggar upp en konsthandel och anställer Rembrandt som en slags lärling. Under tiden har en yngre generation målare stuckit upp, Vermeer bland dem, som börjat måla på ett nytt sätt, bl.a. mycket borgerliga interiörer…

Blicken har förstås ett outsägligt vemod, det är det första som slår en. Men stannar man kvar i blicken en stund så ser man ju också ett alldeles påtagligt inslag av trots, utmaning, defiance. Han säger liksom “Jag vet vem jag är, jag vet vad jag har åstadkommit, och jag vet att det jag åstadkommit kommer att finnas kvar”. Det är, kanske för första gången i hans liv, ett erkännande av nederlagets möjlighet men på samma gång en absolut och orubblig vägran att låta sig besegras.

På samma gång har Jones rätt i att Rembrandt blickar in i en själv, om än inte på det gudsliknande sätt han säger, det är för banalt. Nej, det är mycket mer mänskligt än så. Och därför på sätt och vis större, och allvarligare. Jag ser och känner det varje gång jag står inför honom: jag försöker ta mig dit och se den minst en gång varje årstid, senast för ett par veckor sedan. Jag tror inte jag skulle kunna leva utan den.

4 Responses to “Självporträtt med två cirklar”

  1. Exakt det förhållandet har jag till vissa konstverk: Bl.a. Josepsons målning av vad-han-nu-hette, han med käppen (bor ju i din födelsestad). Och om Rembrandt har du rätt. Man ska inte överorda.

    Har länge tänkt göra en resa till den Haag/Amsterdam för att kolla hans grejer realiter. Man får se.

    Jag kan nämna några andra målningar, sådana som får mina ögon att tåras, men det blir nästan för privat. Och rent kvalitativt blir det ju många fler än tio. En tio-lista känns faktiskt lite snobbish. Ungefär som; jag beställer bara in champagne och kaviar.
    Men jag ska läsa din länk när mitt modem inte är så snålt som ikväll. Ciao!

  2. Utmärkt, Gabrielle!
    Jag skulle nog ersatt Caravaggio och Velasquez, men med vad är jag ännu inte säker på… återkommer…

  3. Den heliga Agathas martyrium” av Tiepolo har också den här förmågan att stiga rakt ut ur sin tid (några årtionden *före* franska revolutionen); det är en tidlös bild av tyranni, motstånd och mod. Dessutom med en het, etsande kolorit som nog måste upplevas på plats. Jag mötte den oförberett på det stora Gemäldegalerie, inom Berlins Kulturforum söder om Tiergarten, och blev ganska ställd, visst kände man till litet om Tiepolo tidigare men det här…

    http://tinyurl.com/pqptjhf

    Med all sin retoriska kraft är det också en mycket mänsklig bild – och tidlös: det här kunde symboliskt varit Jerusalem år 70, München 1933, Budapest 1956 eller Kiev 2014. Det känns väldigt riktigt att den hänger just i Berlin.

  4. […] Jones, som vi senast stötte på i samband med Rembrandt, är syrlig om hela projektet idag: “Hirst’s early life is well worth writing about. I […]

Leave a Reply

Links






Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004